ORD TILL DIG

Jag är rädd. Rädd för att bli ensam, att inte ha det där huset med en stor tomt med en trasig plastgunga och rosenbuskar. Jag är rädd för att den jag är kommer att lägga krokben för mig. Att min rädsla för att ge mig hän kommer leda till ett liv i ensamhet. Så, jag säger det rakt ut. Jag är osäker på dig. Jag är rädd för att släppa in någon. Låta han träffa min familj, se mitt ångistiga oroliga och melankoliska jag. Jag är rädd för att jag en dag inte kommer att vara tillräckligt. Att det jag gör inte är fint nog, att det jag ger inte är nog, att det jag vill inte är det han vill. Att vi går om varandra och vardag blir till dagar av trisstess, av uppgivenhet och ett evigt tragglande. Jag är rädd för att för snabbt gå in i något, signa upp mig och känna panik över att jag inte får, att jag ska. Jag är rädd för att känna mig låst och för att jag är för mycket. Rädd för att känna att mina ord inte räcker till, att jag skrattar för högt eller drömmer mig bort för mycket. Jag är rädd för att jag är för mycket perfektionist och där ibland kan ställa för höga krav eller snäsa av. Jag är rädd för att aldrig landa i någons famn där det känns rätt, att jag alltid kommer att söka efter det där perfekta, det perfekta som inte finns. Jag är rädd för att jag en dag kommer att stå där och undra vart fan alla tog vägen, när alla står där med ett hus, en plastgunga och rosenbuskar. Jag är rädd för att känna mig ensam då, så ensam att jag redan nu är rädd för det att det genererar till panik. Nu. Jag är rädd för att han försvinner, att jag aldrig blir någons du. Att jag aldrig får det där livet med någon, dela det med någon. Att min osäkerhet för att han  vill vara med någon annan att jag stöter bort. Jag är osäker, så osäker på alla att jag är så rädd, lotsas som inget, men jag är det. Jag förstår nog inte riktigt mig själv. Ena stund suktar jag efter mer, andra vänder jag kinden till. Jag vill, jag vill, men jag kan inte. Jag kan inte gå runt och lägga massa energi på att förstå om han gillar mig. Jag kan inte gå runt och bara vänta. Jag vet inte hur man gör, vet inte hur man acceptera ovetenskapen. Vetenskapen om att han hör av sig gör mig trygg, men nu är det otryggt. Osäkerheten när något nytt kommer, gör mig skräckslagen. Försöker hitta mönster men när mönstrerna ändras fatttar jag inget. Jag vill bara vända om. Säger högt, jag kan inte ses på ett tag. Kanske inte ens för att jag vill men för att jag varken orkar ta en diskussion som ska definiera oss, kanske för att jag då måste säga, att jag inte vill. Vill inte skapa en gemensam framtid för sist, nyss, gjorde jag det och från ena dagen till den andra var jag borta. Jag var inte länge intressant, inte längre viktig, inte längre någons dröm. Jag gick att radera och det lätt, medans min dröm gick i kras fortsatte någon annans. Jag vill inte definiera för det kommer med krav, men jag måste också säga att jag inte orkar eller vill vara någons andra val. Jag vill vara 1, jag vill leva och dö för någon annan, jag vill ha ett sms på kvällen som säger god natt, tänker på dig. Jag vill men jag kan inte just nu och om du inte vill ha mig får du säga det nu. Jag kräver åter inget lovord, jag kräver inte någon långsiktig dröm men jag kräver ärlighet, direkt kontakt och lite jävla anama. Jag behöver ha det öppet, för jag kommer alltid att vara öppen, öppen som en bok. Så jag gör det jag är bäst på. Säger det, fast nu på mitt sätt.