SERGELS TORG

Jag har glömt, hur det är att skratta. Det där som är så roligt som man inte kan beskriva med ord, det där som får luften att inte kännas tillräcklig. Att höra mitt egna skratt, det var länge sen och jag saknar den. Höra den men framförallt känna den. Jag sa högt att kommande helg ska jag skratta åt allt, tills jag blev sjuk och tappade rösten. Då föll tårarna. Tyst. Bakom solglasögonen försökte jag dölja allt det jag kände men jag tror att hela Sergels torg såg hur jäkla dyster jag var. Min kroppshållning som inte längre orkade bära upp denna sorgsna själ bara satt där på en bänk, i skuggan, medans livet pågick runt omkring.När man är mitt i det, är det svårt att se något från den positiva sidan. Så jag låser in mig, öppnar balkongdörren och tycker mer synd om mig själv. Jag är ensam. Jag är sorgsen, och snart känns det som att allt som någonsin har funnits är några fjuttiga ord nerskrivna på en blogg ingen läser. Jag måste få ner orden någonstans, inte för att någon ska läsa men så att jag kan påminna mig om att jag fortfarande kan känna allt, och skriva om det.  Kan ni också ibland känna att ni saknar den gamla jag? Hon som har funnits där inne någon gång men som du tycks ha slarvat bort, man vet inte när och framförallt inte varför. Jag saknar henne. Hon där glada som hörs, som tycker om fina kläder och som svarar lite för snabbt utan att tänka efter. Som tycker om när livet går på speed control. Jag har saktat ner, hon saktade ner, och nu känns det som att livet är på paus. Paus som väntar att trycke på game on.