STUDIERNAS VÄGGAR

För snart ett år sen var jag nyexaminerad kriminolog. Efter tre och ett halv år var jag klar med studier och hade fyllt på mitt CV med en akademisk utbildning inom diverse kurser så som pedagogik, juridik och huvudämnet kriminologi, och jobb så som butiksbiträde x 2 och säsongare. Jag är glad att jag valde att studera i en stad, och då även min hemstad. Målet med att plugga var inte bara att samla utbildnings poäng utan även landa i mitt liv nära familj. Jag längtade till en vardag som var helt styrd av mig och i backspegeln är jag stolt över att jag bytte riktning, skaffade vänner, arbetslivserfarenhet och dessutom hann med några månader utomlands mitt i utbildningen. Eftersom jag är som jag är började jag mina universitetsstudier i en enda men slutade i en helt annan kändes sökandet efter ett jobb inte så jobbigt. Jag vet med mig att man kan ändra riktning inte bara en utan flera gånger, och med handen på hjärtat ett år senare tog jag inte sökandet efter vad första jobbet skulle vara med särskild oro. Det jag såg fram emot var en stabil lön och att växa på en arbetsplats. Det jag däremot var orolig över var om jag ens skulle få ett jobb. Men, det fick jag och nu har jag gjort en av de mest meriterande intern utbildning inom det. Ett halvår in har jag haft en dag jag inte velat gå till jobb (25 december) men annars tyckt att det varit roligt, givande och lärorikt. Jag har även insett hur mycket mer jag behöver lära mig och att det kanske är just på denna arbetsplats jag kan få chansen till det. Jag undrar vad jag ska bli när jag blir stor, men inser efter diskussion med mig själv att den jag är kanske bara ska få växa i den takt som behövs. Stöpas. För är det inte så, att när vi är barn vill vi bli stora och när vi är vuxna vill vi bara bli små? Jag har längtat efter att få arbeta, ha arbetstider och ansvar, ha kollegor och känna att jag lär mig något, men jag har ingen stress över att komma längre fram. För vad är det? Har jag grunden kan jag bygga vidare på det i den takt som sätts av mig.Tro mig, studietiden var rolig men också uttröttande. Universitet innebär ansvar över sig själv och sitt egna arbete, och ganska sällan någon trygg vuxen som kan leda en rätt. I ungdomen får man göra om hur många gånger som helst. Kanske är det just därför vi inte tilldelas någon handledare som ska säga åt oss vad vi ska göra. Jag är vid närmare tanke glad att jag fick gå en lite längre väg under nästan fyra år på universitet, där jag lärde mig grunden i att söka efter ett svar, inte nöja sig och arbeta hårt. Det ger nämligen utdelning längre fram. x