Juli 2021

Juli började fartfyllt, jag åkte iväg till Åbo för att fira vänner som tagit sina magistrar. Det var en saknat gäng jag fick krama om och en jättekul kväll! Varmt och perfekt väder bjöds vi på och alla var på topphumör! Köpte även en del nytt till garderoben då jag för en gångs skull var nära butikerna, bland annat fick jag äntligen en ny läderrock inhandlad då den gamla bokstavligen föll i bitar. Utöver en helg i Åbo så badade jag också balja hos föräldrarna, träffade Vickan för en kaller på nya stället Stallet i Ekenäs (som fick väl godkänt!) och träffade Viivi, Felicia och Janni på Kattå. Några promenader med P blev det också om då det svalnade lite på kvällarna. Några eftermiddagar har jag också legat i Stallörs med en bok i handen, då jag orkade läsa, stor del av tiden var jag så trött att jag enderai inte kunde koncentrera mig eller somnade. Har nog inte läst så här lite under en sommar på många år. Men sen igen har jag aldrig varit så här utmattad tidigare heller.De senaste två åren har jag jobbat non-stop, med endast korta ledigheter, inget som liknar semester. Och det kanske går om man har ett jobb som går i "normalt" tempo, men det har inte mitt jobb gjort det senaste året. Speciellt det senaste halvåret har varit på tok för mycket. Ena stunden kände jag att jag var helt slut och inte orkade nåt mer och i nästa stund kändes det lite bättre och jag tänkte "jag orkar nog lite till, det blir säkert bättre snart". Men när man levt med det tankesättet i flera månader och läget bara verkar bli sämre så orkar man till slut inte mer. Ännu ute i vänterummet till företagsläkaren funderade jag vad jag skulle säga, förklara varför jag var där. Men då jag väl kom in och läkaren frågade varför jag var där så kunde jag inte annat än bara gråta. Tårarna slutade inte komma och jag fick helt enkelt bara erkänna för mig själv att jag nog var på rätt plats och att jag inte orkade mer. Att dra en jobbmängd som helt bra skulle räcka åt tre personerar tär rejält i långa loppet. Jag sov dåligt, men jag skulle kunna sova hela tiden, glömde saker, hittade inte orden, hade allt för nära till tårarna hela tiden, växlade mellan att vara arg och totalt obrydd, ouppmärksam i trafiken (kunde köra hemåt istället för till klienten, eller insé att jag helt enkelt inte bara var tillräckligt uppmärksam för att köra), har dragit ner på träningen från 4-5 gånger i veckan till 0 och en massa annat. Utmattad är väl rätt ord, även om det känns så främmande att jag som 26-åring, lite på två år in i arbetslivet, skall vara utmattad? Det får en nog att ifrågasätta en hel del gällande val av yrke, arbetsplats och val. Men jag tycker om mitt jobb, bara det skulle vara möjligt att faktiskt utföra det utan att köra slut sig själv. Jag vill inte byta jobb, jag gillar mina kollegor och jag trivs med det jag gör, så jag vill inte tänka på att behöva byta jobb för att orka - inte än i alla fall. Läkaren sjukskrev mig direkt, två veckor. Jag åkte direkt första dagen iväg till Pettu med pappa för att komma bort. Bort från känslan av skyldighet/skam för att jag inte var på jobb medans de andra var det. Det var sköna dagar, vi åkte båt till Rousal Brygghus och Hitis Backom Café, jag sov långa nätter och sov många sköna tupplurar på terrassen. Mot helgen kom P och resten av familjen till Pettu, vi var till Bromarf och gick på Hemma hos Gretas spelning. Det var en jättebra kväll. Att jag gjorde något den kvällen märktes direkt de efterkommande dagarna, jag var såå trött, skulle ha kunnat sova bort dagarna. Och lite så har det varit i sommar, att när jag väl orkat göra något så är jag trött efteråt. Dessutom tar det länge för mig att komma igång, att t.ex. fara till butiken kan jag bestämma redan på morgonen men jag kommer iväg först på eftermiddagen. Det har varit en helt annan version av mig som jag inte är van vid alls. I början kände jag mig skyldig för att t.ex. fara till butiken eller gå på ett loppis, ifall någon kollega skulle se mig. Men jag insåg, tack vare fina vänners ord, att jag nog skulle skita i det. Jag skulle göra det jag orkade, ville och kunde, det som gav mig energi och glädje, för det är så man laddar batterierna (i kombination med vila).Fick även höra att man som 26-åring nog inte skall kunna vara utmattad och sjukskriven på grund av det. Att det nog egentligen bara handlar om att dagens ungdomar och unga är för mesiga och lata, att annat var det förr. Att det bara är att knipa ihop och göra sitt jobb. Och som jag skulle ha velat skrika ut högt när jag fick detta i ansiktet... Men personen i fråga har aldrig jobbat inom vården, i alla fall inte "påriktigt" och de senaste 10 årena. Denna peson har ingen aning om vad hen talar om. Jag säger bara "välkommer att testa jobba inom vården, speciellt hemvården just nu, alla händer som bara finns behövs". och försöker inte låta det påverka mig allt för mycket. En av sommarens finaste helger hittills var nog också helgen då Sofia kom till Ekenäs! Vi började med att snacka bort ett par timmar och sedan packade vi ihop oss och for till Stallörs. Efter en stund anslöt sig några till till vårt lilla firande och där satt vi sedan till fem på morgonen. Vi åt pizza, drack gott och bara njöt av sommaren (myggjävlarna kunde jag dock ha levt utan, de var horribla den kvällen...)!  Andra kul grejer i juli var grillkvällen i Pojo, 20km paddling med Viivi från Svartå till Billnäs, en kväll i Vedagrundet, att hjälpa Felicia och Crisse med sin renovering, middag på Scola och en trerasskväll med Vickan och tjejerna. - Amanda