Ett meningslöst dejtande?
Sofie Möller har skrivit en krönika om det meningslösa dejtandet, och hur det ibland kanske inte är så meningslöst trots allt.
Det eviga sökandet och det meningslösa dejtandet börjar långsamt att gå mig på nerverna. Av någon anledning verkar jag bara träffa komplicerade killar som spelar spel med mina känslor. Varför det alltid blir på det här viset vet jag inte. Kanske beror det på mig själv, för av någon anledning dras jag till den här typen av killar, fast jag egentligen bara söker efter trygghet, stabilitet och kärlek. Kan det rent av vara så att jag genom att dejta alla de här killarna lär mig mer om mig själv? Om den jag är, den jag inte är och den livspartner jag faktiskt längtar efter. Frågan är om det meningslösa dejtandet över huvud taget är meningslöst då. Det kanske rent av är nödvändigt för att jag skall kunna komma mig själv närmre.
Jag har varit med om typiska "spela spel med mina känslor-killar" och som vanligt krossade de mina fjärilar i magen och alla mina förhoppningar om att just han kanske skulle vara den rätta. Kanske är jag bara naiv som så illvilligt hoppas på tryggheten, på kärleken, men jag kan helt enkelt inte låta bli att hoppas. När jag efter en tids velande kring en viss person kände mig lägre än ett tunnelbanetåg samlade jag kraft till att radera alla meddelanden, alla bilder och allt annat som kunde påminna mig om honom. Inte direkt för att trycka ner honom, för då vore jag ju lika illa som han varit mot mig, men för att markera att jag inte accepterar hans agerande och framför allt för att trycka ner mina känslor för honom. Men frågan är om det någonsin kan lyckas? Saker du en gång har känt kan du bara inte förglömma så där genom att slänga bort alla rester av honom, men att komma över det, det kan du göra. Det är två vitt skilda processer, och de tar tid. Jag insåg att trots att jag med alla medel försökte bli av med honom gick det inte; i hemlighet hade jag trots allt skrivit upp hans nummer i min dagbok. Som ett sista minne.
Det går inte att komma över någon genom att bestämma sig för det. Det måste få ta den tid det behöver oavsett hur gärna man än skulle vilja att man inte brydde sig längre. Jag inbillar mig att jag kommer närmre mig själv i allt det här virrvarret, och kanske gör jag också det. I alla fall ger det mig en mening med dejtandet, för om jag åtminstone kommer närmre mig själv är det inte förgäves. En dag kanske jag inte längre vill ha hans nummer som ett sista minne, en dag kanske jag inte behöver dejta mer. Så kanske är inte det meningslösa dejtandet så meningslöst som jag börjat tro, trots allt.
Vill du också få din krönika publicerad på Devote? Mejla [email protected] och märk ämnesraden med "Krönika".