Jenny Widing: "Kära Tomhet, varför står du kvar vid min sida när ingen annan gör det?"

Jenny Widing: "Kära Tomhet, varför står du kvar vid min sida när ingen annan gör det?"

En kärlekshistoria av Jenny Widing

Kära Tomhet, varför står du kvar vid min sida när ingen annan gör det? Du finns där för alla som har förlorat någon, du finns där för att påminna dem om vad som inte längre finns, men finns du där för dig själv? Du känner dig meningslös och flyr din väg så fort någon annan tar din plats. Fyller tomheten. Både du och jag vet att du står gömd bakom folkmassan och väntar. När alla dessa människor har gjort sig bekanta med mig, skrattat med mig, bråkat medmig, återförenats med mig och slutligen tagit på sig jackan och gått hem, så står du kvar. Du står där, håller upp min jacka för att signalera att vi också ska gå hem nu. Med en svepande rörelse över mina axlar försöker du hänga jackan över mig så att jag inte fryser, men jag ryggar undan och säger nej. Ikväll går jag hem med Tacksamhet.

Jag är säker på att både du och jag, älskade läsare, har upplevt någon form av separation som lämnat oss i en känsla av tomhet. Varifrån kommer denna känsla? Jag tror att mycket av problematiken uppstår i och med att vi ofta i relationer ser den andra parten som vår “bättre hälft”. Tänker man en gång till på uttrycket så innebär det i princip att man själv aldrig kan vara hel och att det därför alltid kommer infinna sig en känsla av tomhet varje gång en separation blir aktuell. Du måste bli hel. Vad är det du uppskattar hos andra? Uppskatta det hos dig själv. Vad är det du letar efter? Hitta det inom dig själv. Att finna svaret på dessa frågor kan kännas minst sagt klurigt, om inte hopplöst emellanåt. Om vi återgår till folkmassan som nämndes i inledningen, så symboliserar denna alla de människor du kommer möta genom livet. Du kan inte i förväg veta vilka människorna är, hur de är eller vilka relationer ni kommer få med varandra, men en sak är säker: alla människor du skapar en relation med, kommer lära dig något. Lära dig något om dig: hur du uppfattas, hur du upplever dina egna känslor, hur du agerar på dessa känslor, vad ditt agerande får för följder och vad det får andra personer i din närhet att känna. Lära dig något om dem: hur de känner, hur de agerar på sina känslor och vad deras agerande får för följder. Lära dig något om livet: vad som är viktigt i stunden, vad som är viktigt i framtiden, vad du vill känna, hur du vill leva och vad du vill tro på. Våga upptäcka människor, våga höra deras historia, våga bli kär och våga känna sorg. Jag tror att alla människor har ett djupt rotat behov av att älska och att älskas, men nöj dig inte med att älskas av tomheten.

Jag har också upplevt att kärleken som jag har känt för en annan människa tagit upp alla mina känslor, tankar och min energi, men vad blir då kvar till mig? Inget. Du bara ger och ger, kallar det för ovillkorlig kärlek eftersom du inte kräver något tillbaka. Du bara ger och ger, men inte till dig själv. Redo för lite tough love? Att ge kärlek till andra är fint, men det betyder inte att du får kärlek tillbaka. Om det är kärlek du vill ha - ge det till dig själv. Du låter varje tomrum inom dig fyllas med kärlek och börjar sakta men säkert glömma bort vår gemensamma gamla vän Tomhet. Du har nu så mycket kärlek inom dig att allt du säger och allt du gör färgas av den. Du lever i en värld färgad av kärlek och du är konstnären.

Att stå framför en vit tom duk med en torr pensel i handen gör att det känns omöjligt att faktiskt måla något. Att stå framför spegeln och känna självhatet flöda genom kroppen gör att det känns omöjligt att faktiskt älska sig själv. Vad gör vi då? Vi går till färghyllan, dammar av och läser på burkar och tuber. Du fastnar för en färg som lustigt nog heter “Nytt perspektiv”. Locket sitter hårt, men du lyckas tillslut öppna burken med ett härligt plopp-ljud som följd. Penseln doppas och du börjar måla. På duken börjar en välbekant gestalt ta form - din bästa vän. Minnen dyker upp och du beundrar allt ni gått igenom tillsammans, alla bråk ni har haft, alla bråk som ni har löst och hur ni alltid funnits där för varandra. Du och din bästa vän. Inget kan separera er två, ni betyder allt för varandra och oj vad vacker din bästa vän är i dina ögon. Du lyfter tavlan och ställer den precis intill en spegel. Med ett leende nickar du nöjt mot ditt självporträtt. Du känner dig tacksam för allt du gått igenom för din skull. Du ser ingen anledning till hat gentemot en människa som står dig nära i vått och torrt, var ligger rimligheten i att hata på den enda som står dig nära, i vått och torrt, och från livets start till livets slut?

Kära Tomhet, vart tog du vägen? Du är ingen jag saknar, jag bara undrar hur du har det. Vid min sida står inte längre du, där står jag. Med min jacka över armen vandrar jag hem. En bit på vägen stannar jag mitt i ett steg, “vem var det där?”. På en enslig parkbänk ser jag dig sittandes i väntan på att någon behöver dig. Sakta går jag fram, ser dig i ögonen och säger “du finns där för alla andra, men finns du där för dig själv?”. Med en frågande blick tittar du upp från ditt knä och försiktigt sträcker du fram din hand för att ta i min. Jag tar inte emot din hand, men du får min jacka som tack för allt du lärt mig. Låt jackan vara en symbol för min tacksamhet. Du är kall, så du tar på dig jackan och känner plötsligt hur tacksamheten börjar flöda genom ditt blodomlopp och ut i varje del av dig. Du är inte längre Tomhet, du är Tacksamhet och ikväll är det vi som går hem tillsammans.