Sofia Sandvik: Tack till mig själv som vågade göra slut
"Ja, jag har pojkvän. Ja, han flyttar ner hit om en vecka. Nej, jag vill verkligen inte det" hörde jag mig själv säga. Bara tanken på att du snart skulle vara här gav mig panikkänslor. Jag ville det inte längre, jag ville verkligen inte att du skulle komma hit. Jag hade insett att jag klarade mig utan dig.
Ungefär fyra veckor innan jag gjorde slut med dig fick jag mitt antagningsbesked. Jag hade kommit in på en journalistutbildning i Kalmar. Jag bodde vid det laget i Östersund och du i Stockholm. "Vill du flytta med mig till Kalmar? Alltså, ska vi flytta ihop? Påbörja vårt liv tillsammans?". Det var jag som föreslog det. Du var min trygga punkt och jag hade glömt bort vem jag var utan dig. Jag ville inte flytta ensam.
Egentligen hade jag tänkt göra slut mycket tidigare. I juni när vi tog examen. Det visste du om. Jag hade frågat dig hela våren: "Hur vet man att man är kär?" och jag sa att jag inte ville ha ett distansförhållande. Vissa kvällar frågade jag dig om det var dags att göra slut. När vi kom hem tidigt på morgonen efter vår examensfest sa jag något i stil med: "Nu tar allting slut", men du blev så ledsen att jag ångrade mig och sa att ingenting har ändrats, att allt är som förut.
Hur ärlig ska jag vara? Vårt förhållande var väl inte dåligt. Du var ju snäll mot mig och du älskade mig väldigt mycket. Men det var aldrig riktigt bra. Det var mellanmjölk, en gråzon, varken mer eller mindre. Jag var inte lycklig, men jag var aldrig olycklig. Jag bara var.
Ska jag fortsätta? Okej. Det dök upp en tråd i mitt Facebookflöde igår som handlade om anledningar till att göra slut med sin partner. Jag läste igenom allt och det gjorde mig både glad och ledsen. Ledsen för att jag kände igen mig i så många anledningar. Men glad för att jag faktiskt tog beslutet att göra slut. Att jag förstod att det var något jag behövde göra.
"Jag kan inte längre föreställa mig en framtid med honom", "Han är inte längre den första jag vill berätta saker för", "Han tar fram de allra värsta sidorna hos mig eftersom jag irriterar mig på allt han säger och gör", "När vi umgås med andra tycker jag att han är pinsam", "Jag vill aldrig ligga kvar i sängen och dra mig längre".
Jag förstod inte vad det var för fel på mig. Jag var så irriterad, så arg, hela tiden. På dig. Du gjorde mig irriterad, sur, hemsk. Du gjorde egentligen inte något, det var egentligen helt oprovocerat. Men jag blev ständigt provocerad av din närvaro. På små saker som du gjorde och sa. Och hela tiden tänkte jag att det var mig det var något fel på. Att något inte stod rätt till inom mig och att det var därför jag kände denna irritation. Jag ville att vi skulle gå och lägga oss tidigt på kvällen och kliva upp tidigt på morgonen, för då behövde vi inte umgås. Och på morgonen skickade jag hem dig så fort du vaknat.
Vi slutade gå ut, slutade umgås med andra. Jag skämdes när vi var ute tillsammans. Jag tyckte att du var pinsam. Att du spelade över och gjorde dig till inför andra. Det gjorde du. Jag klarade inte av det. Jag minns när vi skulle på en minifestival och alla mina andra vänner ställt in i sista minuten och det bara var du och jag kvar. Jag minns att jag stod och grät inför dig för att jag inte skulle ha någon annan att umgås med på festivalen.
Borde jag inte ha förstått att det var dags att göra slut?
Plötsligt hade vi tagit examen och flyttat hem till våra familjer igen. Men vi var fortfarande tillsammans. Bland allt annat som var osäkert i mitt liv var du min enda trygga punkt. Jag visste att du aldrig skulle lämna mig. I mitten av augusti fick vi tag på en lägenhet i Kalmar och jag flyttade ner ett par veckor innan dig. Och när jag för första gången på två år var utan dig insåg jag att jag klarade av att stå på egna ben.
Det var så enkelt att berätta för människorna här, mina nya klasskompisar, att jag inte var kär i dig längre. Att jag ville göra slut. De kände varken mig eller dig och kunde varken döma eller förstå. Till slut vågade jag ringa min bästa vän och berätta. "Jag har gjort ett stort misstag" minns jag att jag sa och jag berättade att jag hade velat prata om det här med henne tidigare, men aldrig vågat. Jag vågade inte erkänna att jag inte trivdes i mitt förhållande. Jag skämdes. Den sista personen jag berättade för var min mamma, det var det jobbigaste samtalet. Hon tyckte det var tråkigt såklart och var ledsen för vår skull, men hon sa också att hon inte var förvånad. Att hon anade det. Min fina mamma som känner mig allra bäst. Och efter det samtalet åkte jag upp till Stockholm och avslutade vårt förhållande. Och efteråt insåg jag att det var ett av de bästa beslut jag tagit i mitt liv.
Så tack, Sofia. Tack till mig själv som vågade göra slut. Tack för att jag ännu en gång bevisat för mig själv att jag klarar mig själv, att jag är tillräckligt stark. Tack.
Skriven av: Sofia Sandvik