Länge sedan sist

Det var riktigt länge sedan sist och i somras valde jag att radera exakt alla mina inlägg då jag var rädd att någon i min närhet skulle se och få veta alla mina mörka hemligheter. Som person är jag väldigt försiktig av mig men det syns nog aldrig på ytan och utsidan, det är mycket som inte syns hos mig. Jag går runt med ytan och ett leende som ser äkta ut, men allt är falskt i dagens samhälle för mig. Jag har inte mått bra på väldigt länge och det är först för några månader sedan jag märkt detta själv. Jag går in i en dvala och ibland går det nästintill inte ens att andas då trycket mot bröstet bara ökar. Detta är något jag arbetar på för fullo och jag har verkligen fått upp ögonen för psykisk ohälsa. Jag vet inte riktigt när det här började, men jag klarar inte av när folk pressar mig samtidigt som jag blir kränkt . Jag har själv märkt på senaste att jag är väldigt sårbar och minsta lilla som är riktat mot mig tar jag åt mig. Allt faller bara samman och hela jorden raserar ner, man vet inte vart man ska ta vägen och ångesten dyker in ända ner från lilltån upp genom hela hjärnbalken. Det är mycket som hänt runt min omgivning och jag har inte riktigt kunnat smälta allt detta. Jag har en rädsla att ens öppna upp mig med detta för mina närmaste, jag skäms och jag skakar i samma sekund som jag inte ens får ett grepp om varför mina fingrar fortsätter skriva detta - jag vill inte att nån ska behöva se ner på mig, behöva veta detta om mig, Jag vill vara samma gamla mig igen som jag var förut, men jag vet innerst inne för att kunna stå emot dessa tankar och att få en bukt på hela systemet så hjälper det här mig, det hjälper mig att skriva av mig och jag har börjat acceptera saker och ting. Jag vill inte må såhär och ingen ska behöva må såhär. Jag vet i alla fall att jag är på bättringsvägar, - steg ett är att acceptera-steg två är att bekänna och berätta för dem som verkligen bryr sig. Även fast du tror att det inte kommer att hjälpa dig, det hjälper dig så sjukt mycket att veta att någon är där för dig. Någon som går igenom detta med dig och det här har jag fått bekräftat då jag öppnade mig för den enda jag vågar öppna mig för, den enda som jag tror förstår mig och som jag vet står id min sida i vått och torrt, min älskade sambo som stöttar mig till tusen, lider med mig, gråter med mig.-steg tre bearbeta, börja fundera på vad som verkligen är viktigt. Glöm aldrig bort att du klarar vad som helst bara du kämpar.Förut var det väldigt ofta jag fick dessa anfall då jag knappt kunde andas för det kändes som att varje ben i min kropp blev komprimerat och trycktes längre och längre in i min kropp. Nu är det väldigt sällan, det kommer nån gång då jag verkligen får panik över något.  Men jag har kommit så långt i min process så jag har börjat kämpa och jag vet att jag kommer klara av detta.Om ni väljer att fortsätta att följa min resa här så kommer ni se mig komma på bättringsvägar, men här har ni ett äkta inlägg för er som vill lära känna mig.