Den utgångna årskrönikan

Krönikan som inte rimmar. Som är en månad försenad. Som skrivs med Ältpodden nersparad och uppspelad i handen i en lägenhet utan internet men med lyhörda väggar. Välkommen 2019!  Men det är inte nutid vi ska prata om, utan dåtid. Förra året. 1 januari 2018. Fjolårets första dag som sprakades in i staden där jag nu bor. 4 hållplatser bort, för att vara exakt. Då hade jag nyårsvisioner med 48 instalikes och faktiskt väldigt många genomföranden. Jag jobbade mindre, skrev oftare, besökte ny stad, gick vilse, läste fler böcker och vågade mer. Även om detta tog två liv och en utmattning innan större delen av visionerna blev av.  Så, 2018 alltså. Hur sammanfattar vi året med en försenad årskrönika som inte har ett uns av tidigare års krönikors anda? Oklart. Men, året bjöd på en möhippa, en flytt från studentig skokartong till lägenheten med själ och gasspis, ett bröllop, femtiosju timmars övertid, två begravningar, en 60 årssemester och en weekend i Riga. Dock kommer jag knappt ihåg något av årets första sex månader, utan har fått bläddra mig fram till händelserna i min gamla kalender. Pga, jag mådde för jävligt. Efter att i över tre månaders tid (och ett och ett halvt är av ny i branschen driv) flaggat upp att det är lite mycket nu med att ha min redan optimistiska tjänst, Olivia som slutades uppgifter, planera en invigningsfest och Skåne Innovation weeks evenemang plus ansvara för kontakten med att hyra ut kontorsplatser, så brast det. Överallt, hela tiden. Sad but true ändrades ”det är lite mycket nu” först i och med en stor jäkla sorg som blev droppen som rann över i en redan alltför påfrestad vardag. Jag trodde jag skulle gå sönder. En eftermiddag satt jag i soffan och bara grät och kände, jag klarar inte mer. Jag kan inte gå tillbaka till jobbet som det är nu, det här funkar inte. Ringde 1177, hulkade fram att jag orkar inte mer men vet inte vad jag ska göra men att jag måste förändra något. Så jag gick ned till 80%, förhandlade mig till att få jobba ett par månader på bästkusten (trodde jag), fixade bostad, hyrde ut bostad och tänkte att nu börjar jag återgå till någon form av mänsklig livsstatus. Där, mitt i oventenskapen, började jag komma till liv igen i takt med att mannaminnernas varmaste sommar kom på intåg. Det blev en Tour le vin på Ven dag, bubbel till lunch, dagsfest på MECs årliga fest, slutade med p-piller och fick mens i Folkets Park. Sommaren kändes oändlig, med poolbad, havssim och kvällsdopp. Hade tre dagar i en stuga, två dagar på en skärgårdsfestival och en dag med Öländska kroppkakor i mormors kök. Men så när en väl vänt den andra kinden till slog nästa slag rappt till. Inför den försenade examenspresenten blev det istället expresskörning från de småländska skogarna till Skånes slätter för fler dödsbesked. Strax därpå sades det att kontoret i Göteborg skulle stängas ned och likaså mitt förhandlade jobbavtal. Taco hej, blev det tack och lov det sista brutna löftet som fick mig att våga säga upp mig. Så jag flyttade ändå. Till staden där jag nu bor. Jag har promenerat som aldrig förr, besökt Naturhistoriska flera gånger och Slottskogen likaså. Fick extrajobb och skrev på bok. Fick frilansjobb och drack kaffe på balkongen. Gick på frukostföreläsning och lärde känna stan. Grattade 20 år med mitt hjärtas låga intill bröstet. Blev firad med Universeum, julmarknad, isshow och mat. En cykel med mitt namn och en smålänning som besökte en annan västlig hamn. Innan året tog slut kammade jag hem västkustens västligaste jobb. Och här sitter jag nu. Som i början på förra årets nya månad; med en flytt avklarad, men har tack och lov en elspis i den goa staden. Snälla 2019, var inte en fullständig rövhatt, tack.