det kunde varit en del av en bok, men det är det inte alls

Min soffa är obekväm, men jag sitter i den varje dag ändå. Den har en låda under sig, som tappert försöker hålla upp pinnen som brutits av. Mitt itu. Mitt i soffan, de undre delarna som bara är av trä. Det knarrar obådande varje gång jag sitter här. Jag sitter aldrig mitt i, utan till vänster med armstödet som en avlastande arm, för att slippa den nedfallna nedsjunkning som bilvit konsekvensen av soffans förfall.  Jag satt här för en timme sen och jag skrev till dig. Som till vem som helst, om en grej du pratade om när du var vi och jag var din. Tänkte inte alls på det då, förrän nu. Att det är du. Du, som det jag skrivit om, handlar om. Du som var min kärleksdebut, och aldrig kommer få ett slut. Du som fick allt leva och dö lika snabbt igen. Tänk att du då var den. Det är konstigt hur flera år kan gå utan att något förändras innanpå. Men ibland så räcker det med en dag eller två för att kännas som årtionden flutit förbi en. Idag är vi bara två okända personer, med noll gemensamma framtidsvisioner, som endast har den minsta gemensamma nämnaren av ett då tillsammans vi delat på.  Det här tänkte jag på när jag satte mig, hörde knarret under mig, och tänkte "Jag måste skaffa en ny soffa att sitta i".