fiktiv tystnad och låtsatskort

Tystnaden har aldrig varit tystare. De fem metrarna mellan känns som vars en ände av vår gemensamma skånska stad. Du kunde lika gärna blicka över vattnet längst med Ribbans strand och jag stå med den Kinesiska murens fasad framför mig. Din ryggtavla säger allt, vi båda förblir tysta.  Sekunderna av bönor som mals ekar i betonggolvet. Rassel, rassel, rassel, hörs det elektroniskt i maskinen när de bruna guldet mals ner i hettat vatten till din kopp. Jag tror jag håller andan, har något fastnat i halsgropen, kvävs av en känsla som känns väldigt lik som skam. Luften har blivit en barriär, en dimmande atmosfär, trycket som blir kvar när något skjuts iväg.  Sen går du din väg.  - - - Jag blev för ett ögonblick mest arg. Eller kanske konfunderad. Eller mest förvånad över tankarna som kommit även under vakna timmar. Jag kan få en oemotståndlig känsla att bara låta ofullständiga meningar ramla ut. Som att kasta upp en kortlek i luften bara för att se de fladdra till marken och nyfiket undra vilka kort som läggs på bordet. Som att jag i någon millesekund tänker att jag inte ansvarar för de fladdrande korten eller vad som just var i min hand.  - - - Det känns som det äter upp mig inifrån. Hemligheten som kom ur. Det blir inte bättre ju mer jag säger det, det eskalerar och växer på folks vetande. Jag vill inte tappa det mer, jag vill hålla det inom mig. Vill att det ska kvävas till en obefintlig existens.  - - - Stoppar ned korten i bakfickan, tar min kopp och sätter på hörlurarna för att tysta tystnaden. "Jag är kanske gjord av sten. Jag vet inte hur man gör. Hur man förändras. Jag vill bara följa med. Det du sa är allt jag hör. Jag är kanske ändå gjord av sten."