Hjärtas låga

Jag har på något vis alltid tänkt att mitt hjärtas låga skulle vara en partner i den benämningen som vi kallar för förhållanden. En tvåsamhet som får en att känna sig hel, utmanad, bubblande, lugn och alltid gilla att hålla handen. Men mitt första hjärtas låga var min hund, och jag brast i tusen bitar dagen hennes låga slocknade. Luften blev svår att andas och saknaden total. Med sin flammande orange päls och kärleksfulla ögon var hon syret för mina lungor. Sedan dess har jag letat. Letat efter alternativa syressättningar, grundämnen och oxygenfyllda elektroner. Stundtals har jag svävat bland molnen, känt kemin explodera i kroppen och nervcellerna kittla med elektriska impulser. Men det har fortfarande varit svårt att andas och jag verkar aldrig riktigt hitta hem. Men sen så här på senare år, efter ungdomens känslohärvor, har det slagit mig att det inte är en tvåsamhet som krävs för brinnande hjärtan. I singularis och treenighet har allt bara varit naturligt since sommaren 2006.  Under åren har jag varit lycklig och förvånad, slagit mig hårt i ansiktet, känt att jag lever.  Jag tänker inte ens att jag andas, att hjärtat är ärrat med brännskador eller att jag ska formulera mig. Det är kravlöst och tveklöst, de är mina allotroper i mitt o8. De är min mitt hjärtas låga, Midsommarnattsdröm av Håkan, överallt.