Jag hungrar.

Musiken är rytmisk, du pratar som i slow motion och jag vill smaka på där kanten av glaset precis varit. Dina läppar är lite fnasiga, sådär som de är innan våren ännu slagit ut. De fuktas lätt efter glaset som lämnat och låtit humlen landa långt in. Det är som på en film, när ögonblicken är längre än verkligheten. Min blick kan stanna på dig i flera minuter, fast inte ens sekunder har gått. Jag vet inte ens om du ser att jag tittar innan jag blinkat, för att varje blinkning är som en scen som jag sedan sparar. Blink, spara. Och så möts de och jag till och med ser, de bruna. Kastenjedjup runtom. Jag vet inte hur mycket som speglar sig, eller vad vi säger.Men jag hungrar.Jag hungarar efter att känna hur det pirrar. Stäva mot mjuka. Väntan, hettan. Det syrliga lägger sig längre bak och sötman gör sig påmind på tungspetsen efter att jag höjt mitt glas. Jag är egentligen inte törstig mer, men det smakar så bra. Fylligt, lätt och blommig. Dämpa hungren, törsta den för mer. Händer på bordet som inte når, inte ens sträcker sig efter mer än runtom. Jag vill att det ska explodera, som det gjorde förr. När hungern tog över, slukade och behagade. Glaset är fortfarande kallt i min hand. Det pulserar, jag sveper och går. Jag har svalt hungern i många år.