Längst med gamla ben och forntida historier

Vi går längs med gången full av gamla kadaver, benbrott och fossiler. Ljuset är dunkelt, dovt, med ett gult sken. Nästan så att det är svårt att se det som står framför en, det som sträcker sig upp meter efter meter, och hade kastat en skugga över gången framför mina fötter om det inte varit för det dova ljuset. – Vad tror du, säger du och står bredvid mig, tror du att de likt ett lejon på savannen jagade sina byten eller mer så här, tålmodigt och tyst stod och väntade i skuggorna? Det tvinnade repet framför oss har fått oss att stanna. Det slingrar sig mellan små korta stolpar längst med benen som är uppställda i en meterlik konstruktion. Ben efter ben står staplade på varandra, meter efter meter upp. Jag böjer mig över det inhägnade området, kisar och läser på den vita skylten.– Giganotosaurus, gigantisk sydlig ödla, var en stor köttätande dinosaurie tillhörande ordningen theropoder och som levde i Sydamerika under senare delen av krita, för 90-100 miljoner år sedan. Giganotosaurus var större än den välkända Tyrannosaurus rex och var, beroende på hur man räknar, den hittills största köttätande dinosaurien, läser jag högt och fortsätter. Giganotosaurus beräknas kunna bli drygt 16 meter lång och väga åtminstone 8 ton och fossila fotspår visar att denna gigant var ett flockdjur. Så med största sannolikhet var det med tvåbent klampande fram genom skogen än lurt bakhåll bakom löven, fortsatte jag som svar på hans fråga. Du snörper på munnen, blundar snabbt och rycker på axlarna, en gest som kan te sig nonchalant om man inte känner dig. Du vänder dig bort från min sida och går mot en monter full av tänder. Långa, böjda, korta, trubbiga, alla i smutsig äggskalston, fläckade från miljonerna år liggandes under jorden. Ditt mörkblonda hår, eller råttfärgat som du själv kallar det, faller som vanligt ned framför vänstra öga när du lutar dig fram mot den betsade träinredningen. Allt här inne bär samma dova ton som ljuset – mörkt trä som klättrar sig längst med väggarna som paneler, växer upp som montrar för att ge ljus åt gamla fossiler och står stadigt likt träd med information vid årsringarna. Vi går igenom museet och begrunnar det som en gång varit, egentligen utan att prata mer än att läsa upp om forntidens varelser och kort kommentera dess existens. Så står vi helt plötsligt påklädda utanför med snön dalande på våra axlar. – Så, säger du utan mössa trots kylan.– Så…? säger jag frågande utan att egentligen fråga.– Så, du är här. Vi är här.Du står med händerna nere i fickorna, för vantar har du inte heller. Rocken köpte du för nästan nio år sen nu. Den ser fortfarande helt ny ut, djup svart, med hög krage och djupa fickor. En marinblå halsduk ligger om halsen, på ett sånt där jobbigt vis många killar med rock av någon anledning har. Den täcker liksom inte halsen, utan ligger kant i kant med jackans öppning och fungerar mer som en accessoar än värmande plagg i vintern. Du sneglar på mig under luggen som nu blåst fram i vinden, väntande och kanske även lite förväntansfull. – Om vi hade dött här och nu och allt blivit bevarat som det är, vad tror du de hade tänkt om en miljard år då? frågar jag och undviker det han egentligen vill höra. Du tar ett steg fram, tar upp händerna från fickorna och lägger mina vantbeklädda i dina bara händer. Vi båda vet vad vi gör här. Varför vi besöker det som en gång varit begravt, upplockat och avdammat. Med linsklara ögon ser du på mig som ingen annan gör och frågar.– Ja eller nej, vad säger du?