Masthugget

Vinden blåste lika friskt som sommaren för sex år sen. På toppen, vid kyrkan. Allt var sig likt. Kyrkan med sina stadiga tegelväggar värmde sig i dagens sista strålar. Känslan var densamma, satt som i sten. Är det platsen som gör det? Funderade jag och gick nedför branten., la tillbaka en hårslinga som fångats i luften. Göteborg bredde ut sig under mig, vyn med de pråliga girafferna som står stadigt i staden, ståtliga och stolta ikoner, år efter år.  Jag som då varit så kär. Så förlamande, förblindande kär. Velat känna värmen vid min hud utan att kunna få nog, av kyssar, av blickar, av handen i din. Men som då hade jag bara tänkt och aldrig gått till handling. Haft kvar min hand i jackfickan, nöjt mig med vämen av din arm bredvid min och tittat när du såg åt andra hållet. Hade jag inte ändrats sen dess? För staden hade, staden som mer eller mindre nu var en enda stor byggarbetsplats om en kollade nära. Under construction. Vilket såklart inte var något jag såg från min plats på toppen, närsynt utan glasögon med ett soldränkt Eriksberg bakom kanalen. Skulle jag göra annorlunda den här gången? Bygga om muren? Jag drog jackan närmare. Kylan gjorde sig påtaglig när solen började gå ner med Hisingen på andra sidan. Tillbaka in på den stenbelagda kullen satt folk i gräset. Jag stannade när jag fick syn på siluetten. Blundade, tog ett andetag som smakade TT, rök och svalde en förväntan. Som åren innan stoppade jag händerna tillsammans med känslorna ned i fickan.