Sensommar och dalande höstlöv

Ibland vill jag gå sönder, sjunger Munther inte särskilt muntert.  Som ett glas som går itu, vill han slå sönder allt som hållit honom kvar. Själv väller jag bara ut. Spridda skärvor, kristaller av glas, sprickor i kanten. Läcker för hela slanten.  Ett hejdå och klick stod jag kvar, på pallen i hallen, med ena handen i garderoben och den andra full i famnen. Lurarna brusade tyst i tystnaden. Något gick av, en koppling, en bindning, en sändning, knastrade till i bröstet.  Vad är det som håller mig kvar?  Sviker jag eller är jag sviken?  Så som sensommaren inte bestämt sig för att hålla kvar vid sommaren eller fortsätta in i hösten tappar jag greppet om åren som inte är här. Orangea höstlöv och jag kan inte vända om, är ingen grön spira, faller år efter år utan några spår vart vi går.  Singlandes, dalandes, vinglandes.  Gå itu, ta isär, tappa vem man är.  Du är inte där.