Talande tystnad

"Ska du skriva om det här på din blogg nu istället?""Ja""Du vet att du borde berätta, prata, om det va?""Ja, jag vet" Jag har aldrig varit så förtjust i att prata om det, att delge mina tankar i tal. Men i skrift har ordet alltid varit en räddning. En slags bokstavsterapi, på samma sätt som drömmar reder ut sammanhang ur situationer och kategoriserar in det i begripliga former, blir orden i följd mitt sätt att få ut de flyktiga tankarna i en mening. Det är inte alltid meningen har en betydelse men den har ändå formulerats och skvalpar inte bara omkring i metadatan. Nu är jag där igen; då känsla och tanke inte samarbetar. Jag sitter tyst en hel dag och försöker formulera vad jag ska säga. Eller rättare sagt, vad vill jag säga? Fångar tankar när de osammanhängande virvlar förbi; utvärderar, analyserar och testar var och en av dem. Sveps med i virveln, snurrar runt i trehundrasextio och spottas sedan yr ut igen. Handfallen och vinglande försöker jag sedan läsa av situationen och hitta tillbaka till orden. Så tänker jag, om det är så osäkert, magknipande och ger andnöd vid bara tanken så kanske det är tecken på att inte säga något alls. Tecken på om det är så svårt att ta ton bredvid dig, så är det för att jag vet svaret jag kommer få om jag formulerar vad jag vill säga och väntar på ett svar.  Jag funderar också vilket worst case of scenario kan vara. Att jag påpekar de skvalpande känslorna och bränner alla broar för framtiden, är det det värsta? Eller kan jag vara okej med ett avslut när det ändå inte är detsamma?  När vet man att man ska testa och inte bara ta det som det är? När vet man att ta det som det är är det rätta för något bättre kommer att hända? Det här tänker jag på när tystnaden slår ner och blicken suddas ut. Det här tänker jag på när jag borde ta vara på stunden eller egentligen borde gå. Det här tänker jag på fast jag helst inte vill tänka på det alls utan bara ha det enkelt, okomplicerat, klart och tydligt.  Det här tänker jag på och skriver ett inlägg om det och har fortfarande inte bestämt mig om jag ska formulera en mening till dig om det.  Jag vet helt enkelt inte om det känns tillräckligt för att ta upp det och vara värt det eller kanske bara är en fix idé som en konsekvens på närhet.