"Varför gillar du mig?"

En kompis ställde frågan till sin partner. Partnern funderande en stund, tittade på henne, ryckte på axlarna och svarade "Jag vet inte.". Kompis blev lite irriterad, själv hade hon en lista på saker hon tyckt om för första ögonblick och saker som vuxit fram med tiden.   Men jag relaterar till partnerns "Jag vet inte". Jag vet till nittionio komma nio procent inte varför jag är intresserad eller gillar någon. Jag kan visserligen också radda upp en lista på egenskaper jag gillar; generös, snäll, omtänksam, glädjande skratt, bra på att kyssas, trygga kramar, håller handen när man sover, pussar på pannan när man vaknar. Men det där kan vara vem som helst, är vem som helst.  Det är den där lilla promillaprocenten som skiljer en egenskap mot det där lilla extra. Som oftast inte går att beskriva i korta ord. Inte ens alltid i långa meningar. Utan bara i handlingar. Är det inte lite konstigt i sig att fråga vad eller varför någon gillar en? Jag har själv gjort det ofantligt många gånger, tänkte på det senast idag. Och tänkte sedan, men, vad är det jag gillar med personen då? Om jag fått frågan tillbaka? Av någon anledning har vi fått för oss att vi som personer är utbytbara individer, det finns alltid någon snyggare, smartare, bättre upplaga av oss själva. Som varför gillar du inte hon med det där långa blonda håret, vackra leendet och blåa ögonen? Eller han med lockarna, mjuka läpparna och spänstiga axlarna?  Varför gillar du mig? Och ja, jag vet inte. Jag gillar det du gör, den du är; hur din näsa rynkas när du skrattar, hur du ler snett efter du sagt något som du tror att jag inte ska gilla, hur du slänger ut kommentarer för att se hur jag reagerar, för att du utmanar mig, för att du är du.   För hur du får mig att känna mig. För vad du får mig att känna. Att det känns.