FRANZ 3 ÅR

Idag för 3 år sen 04.33 blev jag mamma för första gången. Då hade jag kämpat i 14 timmar för att livet skulle vara slut precis när det skulle börja. För 3 år sen fick jag upp för mig och oss, den finaste lilla killen vi sett. Mitt hjärta slog så hårt att mamma för en sekund trodde hans slog. När den lyckligaste stunden i livet skulle vara började vår största sorg. För att han hade redan lämnat oss. Det som fick bli hans första kläder blev också hans sista. Jag vet att jag knappt kunde välja, för jag hade ju en hel garderob han skulle använda. Vi fick klä på honom tillsammans med en fantastisk sköterska som hjälpte till eftersom han inte gjorde det. Blöjorna, som vi fick ta en av och sätta på, som aldrig skulle fyllas. Dom blöjorna fick min pappa lägga undan, jag vet att något dog i han när han fick plocka undan allt Franz aldrig fick använda. Men jag vet också att något föddes i honom. För 3 år sen hade jag ingen aning om hur livet någonsin skulle gå vidare. Vi fick 8 timmar tillsammans med han. Redo att lämna han blev vi aldrig, men tiden fick bestämma och han försvann bara mer och mer. Det är så brutalt att tänka att vi satt och höll i vårt avlidna barn i 8 timmar men jag vill lova att man inte ser det då. Det enda vi visste där och då var att det var denna tiden vi hade och sen skulle vi aldrig få tillbaka det. Att rulla hans bädd genom sjukhuskorridorer ner i kapellet, att möta våra familjer. Att inte låta dom hålla honom en och en för att han var för skör, jag önskar så att alla hade fått ha han nära och känna honom. Få ha han hos sig. Att se alla lämna kapellet och bara vara jag och Stoffe kvar för att säga hejdå. Hur gjorde vi? Hur kunde vi lägga på locket på kistan och gå därifrån? Det var sista gången vi såg honom. Jag vet ärligt inte hur jag har överlevt dessa åren. Jag vet inte hur jag fixade att föda och göra allt därefter. Jag kommer aldrig någonsin bli hel. En del kommer alltid fattas. Jag har varit mamma i 3 år. Jag har sörjt i 3 år och jag har älskat i 3 år. Varje dag utan honom är en undran. Hur han skulle varit, om han skulle haft lika lockigt hår som sin lillasyster, om han hade gillat blått eller gult. Ja listan kan bli lång. Man tänker att det blir enklare med åren. Ja en del blir det. Men saknaden och undran den finns alltid där och den blir betydligare varje år när han skulle blivit 1 år äldre. Vår älskade finaste Franz. Du fattas oss föralltid. Vi kan aldrig förlora dig, för vi har varit med om dig. Grattis på din 3-årsdag min älskade gosse!