Djävulens trötthet

Det är lite tufft just nu. Kanske är det en depressiv period, kanske inte. Jag känner mig inte depressiv, tvärtom stark i sinnet. Men jag har en förlamande trötthet och orkeslöshet som inte är av denna jord. Visst, jag blir utmattad emellanåt när jag använt mycket energi men denna trötthet har suttit i så länge. Den känns som ett rent handikapp. Jag sover 12-14h per dygn. Kommer inte upp förrän klockan är 12,13 eller 14. Sover några timmar till på dagen. Är så svag i kroppen. Försöker göra lätta träningsövningar men ibland är det jobbigt att ens gå upp för trappan. De senaste dygnen har jag sovit 16-17h. Jag gråter av trötthet när jag vaknar. Gråter för att jag så gärna vill ha ork att komma upp och göra något av dagen. Vi har varit iväg några dagar och det var underbart. Men även där blir tröttheten till ett hinder. Och fast jag tankar underbar och positiv energi blir tröttheten ofta ännu större.  Jag är så vansinnigt trött på att vara trött. Att inte orka göra vardagssysslor eller hjälpa till i huset. Sängen är som en magnet. Det enda stället där jag känner mig trygg. Men det är inte hållbart. Jag kan inte vara fast där. Kanske är jag just nu i ett depressivt skov men med hjälp av mina mediciner klarar hjärnan sig ifrån det. Kroppen däremot, den går på sparlåga och vill inte samma sak som huvudet. Ibland känner jag mig som en fånge i min egna kropp. Tröttheten gör mig handikappad.  Sociala medier är så fullt av härliga bilder. Man väljer ut de tillfällen som är allra bäst. De tillfällen då solen skiner och allt är perfekt. Men glöm inte att det där är en yta. Gräver man lite finner man oftast fläckar på solen. Allt är inte alltid perfekt. Min största fläck just nu är att vakna och gråta av trötthet. Jag gör vad jag kan för att övervinna den. Försöker hitta på saker. Men gud ska veta att jag känner mig överkörd. Totalt överkörd. Men mitt i kampen finns också en en strimma ljus. En tacksamhet över att inte vara depressiv i hjärnan. Jag har klarat många månader nu och jag tackar med hela mitt hjärta och själ för varje dag som hjärnan slipper vara i totalt mörker. Trots att livet är lite guppigt då och då så är huvudet ovanför ytan. Och det, är det viktigaste.