Konsten att bli målare i Stockholm

Jag var målare i Stockholm under ett halvt decennium precis när jag hade slutat gymnasiet. Visst låter det mycket? Fem år är förvisso länge men snacka om att det får ökad effekt av att lägga till ordet ”decennium”. Jag gillar att överdriva, det har jag alltid fått höra och jag lär nog aldrig bättra mig. Studenten skedde i min lilla hemby i norr. Det var inte vanligt att flytta därifrån. Jag tror att jag hörde några procent på det någon gång men jag minns inte. Det är i alla fall väldigt ovanligt eftersom man ofta börjar jobba i gruvan som sina tidigare generationer. Inte jag inte. Jag gjorde en Erik Niva. Ja, i alla fall när det gällde staden jag flyttade till. Yrket skilde sig. Jag började jobba som målare i Stockholm. Varför det blev just detta yrke var mycket p.g.a. en slump. Såhär såg det ut:  En kompis föräldrar hade skilt sig och pappan (som var söderifrån) hade börjat jobba som målare i Stockholm. Min kompis var själv inte intresserad av att flytta till Stockholm och bli målare. Faktum är att han inte var så sugen på att ha kontakt med sin pappa överhuvudtaget. Jag hade alltid haft en god relation med honom. Förutom att han var både min fotbolls- och hockeytränare så var han vän med min pappa. Därför skulle han alltid finnas i mitt liv. Det var faktiskt han som tipsade pappa som i sin tur tipsade mig om att bli målare i Stockholm. Han hade nämligen hört att jag var sugen på att flytta till huvudstaden. Så blev det. Flyttlasset gick efter midsommar, så jag fick tre veckor hemma efter studenten innan det begav sig. Målare i Stockholm alltså – Jag skulle bli målare i Stockholm och jag hade något sånär ingen erfarenhet av något jobb. Om det var något jag kunde så var det väl visserligen att måla. Det hade jag gjort så länge jag kunde minnas. Det hela blev väldigt bra. Framförallt blev det väldigt bra eftersom jag insåg var det var jag ville bo. Jag ville vara där, i Sveriges mittpunkt. Stockholm var min stad och för en tid var målare mitt yrke. Fina tider var det.