Vasaloppet 30

När vi för några år sedan köpte lägenhet uppe i Sälen ökade intresset för skidåkning även för barn och barnbarn och det är helt fantastiskt att kunna erbjuda dem denna möjlighet till frisk luft och gemensamma aktiviteter. Så när yngsta sonen införskaffade längdskidor var jag inte sen att köpa honom en biljett till Vasaloppet 30 i födelsedagspresent. Det gick en tid och sedan hade även jag köpt en start då jag tänkte att det var ett sätt att komma igång samt att göra en upplevelse tillsammans. Nu var det inte så enkelt att få tiden att räcka till då maken arbetar i Norge, jag heltid plus hundarna som behöver sitt. Så med 5-6 mil i benen stod jag och sonen på startlinjen igår.  Insåg snabbt att sonen var piggare än sin mor så ganska snabbt såg jag en rygg som blev mindre och mindre tills han var borta. Själv fokuserade jag på skyltarna som räknar ner hur långt man har kvar. Som längst hade jag inför loppet kört 12 och det fanns en osäkerhet om jag verkligen skulle fixa hela sträckan. Redan i Hökberg började det kännas i kroppen att jag är otränad. Skam den som ger sig, jag fortsatte och tog kilometer efter kilometer. Jag som snackar med allt och alla hittade även några efter vägen att prata med 😊 och nyttjade backarna och fegade inte även om jag ska erkänna att jag ett par gånger funderade hur pass jag skulle skada mig om jag skulle ramla. Vid 3 kilometer kvar infinner sig en underbar känsla när jag inser att jag kommer att klara det. På upploppet står maken, sonen och hans sambo och hejar och efter målgång  ringer dottern och gratulerar. Även sonen i England har följt loppet.  Så stolt över vad vi presterade Marcus. Nästa år är drömmen att fler i familjen kommer att delta. Nu njuter jag en helg i underbara Sälen och har redan nu på morgonen tagit en långpromenad och nu är det snart dags för Tjejvasan att dra igång. Trevlig lördag!