Jag önskar mig lycka i julklapp

Det var den 21 december 2013. Snön låg tung över gatorna och människorna runt mig sprang bland dem olika butikerna. Klappar skulle köpas och där stod lilla jag med endast en sak på min önskelista. Min högsta önskan var att få bli fri. Att få bli fri från mörkret och tankarna. Att få bli lycklig på riktigt. Men min önskan gick inte att slå in i vackert omslagspapper. Min önskan kunde inte köpas för pengar. Min önskan skulle inte ligga under den vackra gran som mamma hade pyntat med glitter och julgranskulor. Jag befann mig i en lägenhet på 56 kvadrat tillsammans med några vänner och en massa främlingar. Musiken flödade ut ur högtalarna och jag stod i hallen och hånglade med någon som smakade jäger. Benen vek sig och jag kände mig som ett nyfött föl som tog sina första steg över ängen. Väggarna blev mindre och det kändes som att mitt bröst skulle sprängas. Jag sa inte ett ord till någon, slängde bara upp dörren till lägenheten och sprang ner för trapporna. Porten slogs upp och den snö som bara några minuter tidigare hade varit så vacker inifrån fönstret i lägenheten, piskade mig nu i ansiktet. Snön var inte längre sådär vit och underbar som den är varje julafton, utan en känsla av obehag fyllde nu istället min kropp. Snön kröp sig in genom mina klackskor och kylde hela mig.Mina händer var genomfrusna och jag famlade efter nycklarna i min jackfika. Hela kroppen skakade och i samma ögonblick som dörren öppnades föll jag handlöst ihop på mitt hallgolv. I fosterställning låg jag bara där, hulkande och sorgsen. När jag minst anade det, fylldes mina tankar av mörker igen. Röster som berättade för mig om hur meningslöst allting var. Röster som berättade för mig om att jag likaväl kunde riva min önskelista, för lycka var någonting jag aldrig skulle få uppleva igen. Röster som berättade för mig att jag likaväl kunde ge upp. De lilla hopp som tidigare existerat i min lilla flickekropp var som bortblåst i den hemska snöstorm som intagit vår vinterstad och i mitt huvud fanns det bara en utväg. De blågula skiftande ljusen, lyste upp parkeringen utanför min port. Sjuksköterskan bredvid mig i ambulansen tar telefonen i sin hand, trycker in numret till sjukhuset och rapporterar att de har en sjuttonårig flicka som försökt begå självmord. Ordet självmord fick mig att vilja spy och hela min kropp fylldes av skam. Jag var bara fjorton år när min mamma kom inspringandes i mitt flickrum och frågade vad som hade hänt. Jag var bara fjorton år när jag för första gången sa “Jag vill inte leva mer”. Jag var bara fjorton år när jag för första gången övervägde döden framför livet. Jag kommer ihåg hur förtvivlad hon blev. Hur orden byttes ut mot tårar som rann ner för hennes kinder. För vem vill höra sitt barn säga något sådant. För vem vill se sitt barn lida på det sättet. Ingen. Men det var inte förrän tre år senare som min tanke skulle ersättas av en handling. Mitt skratt har alltid ekat i korridorerna på skolan, men ingen visste att det var en del ur min pjäs. För i samma ögonblick som jag öppnade dörren till mitt hem släpptes ridån ner och jag kunde ta av mig min mask. Men denna hemska decembernatt flög masken iväg i snöstormen. Ingen visste och ingen kunde ana vad som på gick inuti mitt huvud. Dagarna jag fick spendera på sjukhuset känns som ett stort svart moln. Familj och vänner blev informerade om vad som hade hänt och skammen växte sig större och större i min lilla flickekropp. Återigen när ordet självmord dök upp fylldes jag av ett illamående som fick mig att vilja spy varje gång.  Det var tre dagar kvar till julafton och jag befann mig på vuxenpsykiatrin i Norrköping. Efter samtal med läkare, psykologer och sjuksköterskor där min envishet gång på gång sattes på prov, blev jag utskriven efter två dagar.  Jag fick komma hem och fira jul tillsammans med min familj. Risgrynsgröten stod på bordet som den alltid har gjort. Programledaren på SVT tog upp en tändsticka ur asken, tände ljuset och klockan tre intog Kalle Anka och hans vänner vår TV som om ingenting hade hänt. Julklappsöppningen som tidigare år varit höjdpunkten av hela dagen, var inte längre densamma. För jag visste att min högsta önskan inte skulle ligga under den vackra gran som min mamma hade pyntat med glitter och julgranskulor. Jag visste att min högsta önskan inte gick att slå in i vackert omslagspapper. Jag visste att min högsta önskan inte kunde köpas för pengar. Medicinerna mina läkare skrivit recept på, hämtades aldrig ut på apoteket. Samtalsbesöken blev färre och färre och till slut ringde jag och sade upp kontakten med vuxenpsykiatrin i Norrköping. Jag var fast besluten för att mediciner inte skulle hjälpa mig till att bli genuint lycklig. Månaderna gick och jag var helt ovetande om att den kommande sommaren skulle bli vändpunkten i mitt liv. Det var den 27 augusti och biljetten befann sig fladdrande i min hand på min färd över fälten på Bråvalla. Jag och mina bästavänner stod vid den stora scenen, sjöng och dansade i takt till musiken. Vi slängdes mellan människorna, jag, mina vänner och massa främlingar. Jag dansar, slänger håret fram och tillbaka, skriksjunger till tonerna av Otto Knows som flödar ut ur högtalarna. Jag vänder mig om och där står han. Jag minns inte vad vi sa eller hur det hela började, men helt plötsligt möttes våra läppar. Hans närhet lika lycklig precis som ni vet, hur Alvedon lindrar en förfärlig feber eller hur en chokladbit tilfredställer ett otroligt sötsug eller hur magen besvarar en komplimang för något man är stolt över. Så kändes det. Hur en festivalromans blev en sommarromans. Varje gång jag satte mitt finger på hans ringklocka slog hjärtat några extra slag och det kändes som att blodet blev till kolsyra. Det bubblade i hela mig av förväntan och glädje och det var då jag visste. Jag visste att min högsta önskan inte kunde köpas för pengar. Vi skrev ett eget kapitel tillsammans, han och jag. Men helt plötsligt, valde han att kasta bort pennan och inte ens avsluta meningen. Men trots mitt krossade hjärta, blev jag en erfarenhet rikare. Tack vare honom föll pusselbitarna på plats och jag förstod varför min högsta önskan inte legat under den vackra gran som mamma hade pyntat med glitter och julgranskulor. Det var då jag förstod att min högsta önskan inte gick att slå in i vackert omslagspapper. Det var då jag förstod vad lycka faktiskt var.