Kokta morötter
Jag hade sett en bild på en lunchtallrik - sill med olika grönsaker. Färgglad, vårig. Somrig kanske till och med. Jag äter nästan bara sill med mina föräldrar. Det blir kanske lätt så när en rätt är så sammankopplad med högtider. Men nu beslutade jag mig för att göra en sillrätt själv.Jag kokade ägg (det sprack). Hackade gurka, själkselleri, rädisa och rödlök. Jag blancherade lite spenat. Blanchera är ett ord jag lärt mig i år. Jag la upp det på en tallrik. Försökte göra det lika fint som på bilden jag sätt. Adderade några sillbitar. Men så slog det mig att jag inte hade någon potatis."Kommer det smaka bra utan potatis?" frågade jag mig först, och kom fram till att det skulle gå bra. Men sedan började jag undra om jag inte behövde potatisen för att liksom balansera upp sillen. Jag såg på min tallrik fylld med gröna nyanser."Är det här en hel måltid?" frågade jag mig. Jag öppnade kylen och började se mig omkring. Där fanns ingen potatis men väl en påse morötter. Jag vägde två morötter i handen. Råriven morot och sill lockade inte, men jag tycker inte så mycket om kokt morot.Det tryckte till någonstans innanför revbenen, just där insiktsorganet sitter när jag delade morötterna i fyra bitar var, la dem i lättsaltat kokvatten och såg dem studsa runt i kastrullen. Så märkligt det är att vara vuxen och inse att man är ensam ansvarig för att få i sig rätt näringsmängd, för att komponera en hel måltid, att se till att man har mat överhuvudtaget. Jag kunde aldrig föreställa mig att det var så det skulle vara. Någon annan skulle ju alltid vara med och tänka till. Men det är märkligt att bli vuxen. Det blir aldrig som man tänkt.