Fem x Fyra V = Ensam

Fem. En vacker siffra? Åtminstone tillfredsställande, det enda som blir rätt när allt annat är fel. Förutom när det handlar om tid. Förutom när det handlar om fyra-veckors-cykler som snurrar. När det handlar om universum som vill något men inte klarar av att genomföra det. ”Det är nu som livet är mitt” Så börjar en av de vackraste sånger som komponerats. En av två sjöng den på skolavslutningen, och en av två bar den med stolthet in i sista tonen. Den andra försvann. Ut i tomma intet. Och på dagen då vi skulle fylla fem kom hon inte tillbaks. Med besked kommer hon aldrig mer tillbaka. Men det är två hjärnor som bestämt över två hjärtan, dunderfel, det gör mig rosenrasande, men samtidigt, vad ska man göra. Har en hel kamerarulle full av screens som skulle till en annan mobil, 1h och 42min bort. Som klickats av, sparats och sedan abrupt avbrutits när mottagaren inte var där. När insikten sjönk in. När netflixpartyt blivit tyst trots tio tänkarfilmer på skärmdumpar i kamerarullen, för att det bara tydligen inte fanns tillräckligt intresse. När Gresse svarat och inte kan framföras. När dagarna bland meddelanden tickar uppåt, när damen försvinner för att ge plats åt andra i inkorgen. Försvinner ner. När jag inser att jag varit helknäpp som trodde att jag var värd något så fint, att jag är ännu knäppare som skriver om det. Eller knäpp är kanske fel ord. Tönt är bättre. Det är sommar nu. Så glad sommar till dig. Och jag önskar att det fanns något att fira den 19:e. Men det e vad det e. Och den sista snackpoten, en av två, står ensam kvar i ödets fucking skafferi.  Precis som jag.