Låglycka

Jag är stolt. Över mig själv. Över att jag får lov att känna den här låglyckan som nuförtiden ständigt är närvarande. Jag trodde inte det kunde kännas så. Som detta. Sitta mitt på en sommaräng bland smörblommor, hundkex och ängsgräs och se solen sakta försvinna ner bakom uv-blekta, svarta plåttak. Se den en gång så lilla och oskyldiga, men nu nästan vuxna, brodern, plocka blommor från äppelträdet medan solstrålarna smeker hans hals och nacke. Se honom och hans kärestas ovetande blickar som möts med samförstånd om att det är såhär det är. Att de ska leva med varandra. Hur han sakta sträcker fram blomman och ler åt henne, ger henne en varm kram och skrattar ljudligt, busigt.  Samtidigt har den lille parveln i gräset bredvid rullat femton varv och slutligen lagt sig att vila bland grodblad och pratensis. Och runt om, små, små gropar i gräset. Där han snurrat runt. Hålen blir som krökningar i rumtiden. En känner allt under några små korta millisekunder. Ser igenom existensen, universum. Och fåglarna kvittrar. Som sjöng de för livet själv.  Och känslan är komplett. Inget annat. Utan någon annan. Med honom förstås, men utan någon annan. Och den känslan. Den känslan ska för alltid kallas låglycka. Från och med då. Från och med nu. Från och med du.