Öppet brev till sommaren

När ska blomman förstå. En ljusglimt i vardagen är såklart mer än tillräckligt och det är allt. Den ger oss vår, eller den har gett mig vår, i snart ett halvår. Och det var aldrig meningen att flytta tillbaka vintern men den kommer av sig självt när fåglarna aldrig dyker upp. Som att våren retirerar när det blir försent. Som det alltid blir med mig. Och jag ska sluta prata om sommar. För jag har alltid fel. Intuitionen fungerar liksom inte. Och blommor som lever ensamma blir som starkast, de kan ta all näring för sig själva, oavsett om en humla skulle kunna tänka sig att dö för den, på den. Nektartyngda vingar som liksom slår och slår men som trots det får den randiga varelsen att sakta dala mot pistillerna. Det enda som kan få blomman att ändra sig är precis ingenting. The story of my life, och då skojar jag inte ens.