Om att tvivla

Det är som om allt är på upphällningenSom att dagen är näraSom om sommaren tar små pauser där, under varma men tunna påslakan. Det är en skadad hjärna som inte förstår vad som händer. Som ifrågasätter allt. Som inte vet om det får kännas, hur det får kännas. Och det blir som att sommaren spelar med i allt. De här varma dagarna. 30 grader? Såhär länge? Är det bara en grabb som inte upplevt sommar på det här viset förut? Är det en grabb som för första gången på väldigt länge känner saker i samband med den. Eller är det bara en symfoni av värme och nationalism paketerat i snart…sju månader? En symfoni av det största.  Eller inbillning. Är det en vilja att det ska vara så? Och isåfall, spelar inget av det här någon roll då? Det måste göra det. Det är så det känns i alla fall. Och om inte, vad ska man isåfall gå på?