Rosa träd

En syréndoftande morgon. En muskel som pumpar grus, runt, runt, runt. Fyller varje vrå av en med syréndoftande fin sten. Pulveriserad gråsten som doftar av blomster, hur är det möjligt? Vore det inte större än något annat om det var blommorna som bar gråstensaromen istället? Om livets påstådda hjärtevän återvände till wwwrummet, återvände till dagar då saker bar sig själva. Om det vore blommor som luktade sten snarare än det motsatta, så visste man i alla fall vad som fanns där. Vad blomman ville, att det fanns ett gott uppsåt. Nu vet man inte, för stenen är en sten. Och stenar är gråa, hårda och trötta. Så det kanske är dags. Tyvärr. Men såhär kan vi inte ha det!  Och nätterna? Jag somnar men sover inte. Precis som jag vaknar men inte är vaken. Precis som jag inte känner hunger och därför inte äter, som jag känner hjärtesorg men inte tillräckligt mycket, som jag känner ångest över att filmerna är slut, men samtligt inte alls. Och det är vad det är. Fast på riktigt den här gången. En sommar behöver mötas lika av både vår och höst, annars blir det mer vår än höst, eller tvärtom, och det är aldrig eftersträvansvärt, och det kommer aldrig att bli det heller. Hur mycket man än försöker så blir min Cilmi aldrig det.Och nu saknas bara acceptansen inför det. Så jag väntar tålmodigt på den helt enkelt.