Storhetsvansinne och drömmar

Jag försöker så mycket. Att inte tänka. Att tänka. Att acceptera. Jag jobbar stenhårt, så himla hårt att jag nästan går under av det. Men det är värt det. Det är värt varje sekund. För allting känns numera som moln, och människan är ett vanedjur. Man kan vänja sig vid även de sjukaste förhållandena, tänk på de högerextrema tyskarna under första halvan av förra seklet exempelvis. Merparten av människorna överlevde till de aktivt gjorde slut på dem. Trots fjärdedelar av dagsransoner med mat. Trots iskyla och råkall vinter. Trots vetskapen om att det förmodligen inte fanns någon framtid.  Här är det istället fjärdedelar som inte vill sitta där de ska. Här är i och för sig råkall vinter och iskyla, men jag har också mitt loft med sjöutsikt, och solen. Den gör så oerhört mycket. Och vetskapen om att det förmodligen inte finns någon framtid är främmande men inte omöjlig för första gången, och jag tror att det är den känslan. Det vackra i de stunderna, som gör att molnen snurrar varv efter varv i sockervaddsmaskinen. Kalorierna blir inte fler men massan blir enorm, och det funkar inte så har jag fått höra hela mitt liv. Du kan inte behålla kakan och äta den. Men jag är inte så säker på det längre, och visst, äter jag kakan tar den slut, men samtidigt. Om jag har två kakor då? Eller tre. När man är ekonomiskt oberoende kan man ha en miljon kakor om det är så. Men just nu räcker två. Och det är fint så.  Med allt detta sagt finns det så mycket rädsla. Rädsla för okunskap om fjärdedelar. Rädsla för iskylan i oss, i Åselstad, på universitetet, i universum. Visste ni att det är oerhört kallt i rymden? 2,73 kelvin. Jag vet att det inte säger någonting men det är väldigt kallt. Så kallt att till och med farfar skulle frysa. Rädsla för framtiden. Sömnlösa kvällar och tidiga morgnar för att det faktiskt fanns något. Finns något. Något som man inte bara ger upp på. Något som är värt att leva för. Något som är större än mig. Det kanske inte är sanningen, men det är samtidigt bland det största som hänt. Det största man känt.  Samtidigt så lever jag. Samtidigt så är jag död. Såg om the perks of being a wallflower och dog inombords men föddes som en annan människa. Tårar som inte rinner utan liksom rullar är de värsta. Som fastnar i jackan och på händerna. Som fryser i rymden. Precis som farfar. Som älskar i sinnet, precis som du, precis som jag. Precis som fyrverkerierna när läppar möts, rosa, gröna och blå sensationer på himlavalvet medan isskrapan demolerar framtidens vindruta och varma hjärtan exploderar. Så nära varandra. Så långt bort. Tio fingrar som flätas. Läppar som möts igen. Hår som stryks bakom örat för att någon vägrar tofs. Två solvarma kroppar som pulserar i takt med vågor, som andas, blir ett. Tänk om det faktiskt var såhär otroligt lätt? Men det är verkligen inte det. Och d e som d e helt enkelt.