vaken?

Om texten blir för fjärilar i nattenOm sången är för de intensiva känslorna till digJag har ingen luft, har gått och lagt migDet är 30 grader varmt när jag ger upp Du e stilistisk på det sättet att du aldrig gör fel,och därför blir du större än en loser som mig. Blir vi 23 igen? Det var så längesen jag var ung.Och jag drog ytterligare en line om sommaren.  Men likes är ingenting mot att vara korkad.  Jag förstår det nu. Jag förstår det alldeles försent. Men jag förstår det nu. Och jasminen luktar så fruktansvärt gott.  Och små, små sprickor i himlavalvet ger dagordningen en mening och sommaren en chans. För jag är inte den där längre. Jag är någon annan. Jag är en själ som är så mycket större än den som gick i samma blå jeansjacka 2020. Även om jag rent fysiskt är mindre.  Det skapar mycket drömmar, tankar, känslor. Det skapar ett liv. Som inte fanns förut. Och det är banalt, jag vet. Men att säga ja är det enda man kan göra för att ta sig vidare. Man måste låta ja:et ringa mellan klipphällarna och ut över ensjön, stå för det, rakryggad. Även när sjöbotten mjukt möter de nakna fötterna med helskeva lilltår. Vidriga fötter. Som tagit sig genom livet på glödande kolbäddar och skurit sig på taggiga snår och sommarnässlor. Trasiga fötter som velat gå i en evighet men inte orkat, men som nu tagit första steget åt andra hållet. Eller inte ens första steget. Andra? Tredje kanske? Två fötter som sitter på två ben som sprungit för livet. Två fötter som sitter på två ben som styrs av impulser och känslor, som inte vill något annat än att saker ska bli bra, som saknar ett umgänge. Som behöver något. Som behöver dig.  Inte på ett sådant sätt ens. Men det är upp till ödet att ta det beslutet. Jag lämnar allt i dess händer. Jag lämnar allt att vissna eller växa. Och det är en läskig känsla, men också den enda sanna. Och så är det med det.