Flyttlasset som alla pratade om

Känns som om jag ska sätta mig på planet tillbaka till Nairobi när jag packat resväskan för första gången sedan jag kom hem, efter en sommar som gått alldeles för fort. Men denna gång bär det av mot huvudstaden, och inte längre än så. Otroligt märklig känsla. I Kenya var jag omhändertagen av någon annan. Vi fick maten lagad av Fredrik och Boniface samma tid varje dag, Janet hjälpte oss med tvätt och Jona stod för skjutsen. Även vetenskapen om att man är borta ett år och sedan kommer man hem och då är allt som vanligt igen. Denna gång åker jag med mitt pick och pack och vet inte riktigt när jag kommer hem, och när jag gör det, så har jag liksom två hem att pendla mellan. Inte som innan, där jag var i Kenya och mitt andra hem med andra kompisar kändes som en annan verklighet. Nu kan jag röra mig mellan mina olika hem och det är på något sätt samma verklighet denna gång.Först bär det av mot husbåten, där jag kommer att spendera de första veckorna innan jag fått tillgång till lägenheten. Husbåtslivet är något nytt, och Solna likaså. Skolan börjar på måndag morgon och då ska jag, med Stockholms kollektivtrafik, ta mig till skolan. En utmaning som i stunden känns i största laget. På tisdag bär det av på kollo, det hela gör mig osäker på om jag ska börja i fjärde klass eller på universitet. Och sedan dröjer det nog inte länge innan jag är hemma igen, för att hälsa på mormor och familj.