Jag tycker att Katrin har helt fel

Detta är den första krönika jag skrivit där orden inte räckt till (mina krönikor får max vara 2000 tecken), och ni ska bara veta hur många gånger jag ångrade mig innan jag tog tag i mig själv och faktiskt tryckte på "skicka-knappen".   Detta är viktigt för mig. MEN, innan någon missförstår. Det är inte synd om mig och det har aldrig varit synd om mig. Det är inte det jag är ute efter att förmedla. Jag och min mamma firade fina jular tillsammans. Oftast fanns det ingen gran och oftast var inte julklapparna värda så mycket. Men det blir vad man gör det till. Julafton borde inte handla om att få fina presenter och att äta massor med mat.   Här är veckans krönika. Publicerad i Landskrona City. (Vill ni hellre läsa den "i tidningen" tryck HÄR).   Here we go:   "340 000 barn lever i fattigdom i Sverige och har familjer som inte har råd att fira jul. Detta hade bloggerskan Katrin Zytomierska läst i tidningen och blev chockad. Men inte över faktumet att de var fattiga, utan faktumet att de inte har råd att fira jul. Hon bestämde sig därför för att starta ett välgörenhetsprojekt som går ut på att familjer med så pass dålig ekonomi att de inte kan ge sina barn julklappar får maila henne och skriva vad de skulle vilja ge till sina barn, så fixar hon det. Företag och privatpersoner hoppade genast på idén och i skrivande stund är hon i full gång med att ordna så att fler familjer i Sverige får en fin jul detta år. En godhjärtad tanke kan man väl tycka och överallt hör jag om hur fantastiskt detta projekt är. Jag har försökt vända och vrida på det i mitt huvud, men fortfarande kan jag inte få rätsida på det. Jag är förbannad.   Jag minns perioder under min barndom då jag och min mamma hade så pass dålig ekonomi att jag endast ägde för korta byxor och åt spagetti varje dag. Tror ni på allvar att en julklapp var det jag mest av allt ville ha då? Tror ni att jag tyckte synd om mig själv för att jag inte fick något Super Mario spel? Nej. Jag tyckte snarare synd om mig själv för att jag ibland skämdes när jag blev sjuk, för att jag inte sa att vi skulle på utflykt med skolan för att jag inte ville be mamma om pengar till matsäck, eller för att jag frös på vintern för att mamma inte hade råd att köpa mig en ny vinterjacka.   Att starta ett välgörenhetsprojekt för att barn ska få julklappar är så ytligt att jag mår illa. Vet ni att människor går runt med ångest inför julafton för att de inte har råd att ge sina barn det som de "förtjänar"? Och vad är det som spär på denna ångest om inte just denna typ av ”välgörenhet”? Det känns hånfullt och även om jag har mer än jag behöver idag så känner jag mig spottad på.   Det är inte synd om barn som inte får flashiga julklappar. Det är snarare synd om alla människor som blivit hjärntvättade med att det ska vara så. Det är inte, och borde inte vara en självklarhet".