En dag när allt bara känns tungt

En dag när allt bara känns tungt, när det känns som jag bara får motgång efter motgång. Jag trodde att hösten skulle komma vardag och rutiner och att det berömda hamsterhjulet skulle komma och att allt liksom bara skulle rulla på. Men nej. Vecka efter vecka har det varit något som ställt till det. Snoriga näsor, problem på nya förskolan, ny inskolning, skadad fot, feber och mer förkylning. Inte en enda vecka har saker och ting varit som vanligt och jag känner mig åter slutkörd. Jag är så trött på att ständigt behöva pussla och försöka få vardagen att gå ihop. Att hantera min egen hälsa, en trotsig treåring, en månaders bebis och allt annat som ska till i vardagen. Jag känner mig så jävla trött och less och helt ärligt också lite snuvad på föräldraledighet och bebismys. Vi hinner liksom aldrig komma in i någon rutin och något lugn där jag känner att jag kan njuta av  föräldrarledigheten. Jag känner mig så ledsen och uppgiven, det känns som att det aldrig kommer vända. Även om det bara handlar om feber och förkylning så ställs livet om när man har småbarn och det må vara en skit i rymden för andra men för mig känns det som att oturen aldrig vänder. Jag jobbar och jobbar för att gräva mig ur det där hålet men når aldrig riktigt upp över kanten. Det känns tungt, svårt, tråkigt, jobbigt, hopplöst. Det enda jag önskade inför 2022 var att  livet skulle bli lite snällare mot mig, att det skulle bjuda på mer glädje än sorg. Även om jag i år inte har behövt gå igenom några stora förluster, har det än så länge inte heller varit ett snällt år. Småbarnsåren är tuffa, det är ännu tuffare när man inte fullt ut står på samma våglängd, när man tycker och tänker olika. När man har ett hus som behöver renoveras. När ingen mår bra, när alla mår dåligt. När tiden inte räcker till. När känslor tar över. När tankar tar över. Förvirring.