Farmor

Sorgen är så svår, det finns så många dimensioner. Så mycket som gör ont, så mycket fint som finns kvar. Så många känslor och tankar som slåss om utrymme. Så mycket frågor om vad som är rätt och vad som är fel, vad får man känna och vad får man inte känna. Är det verkligen okej att vara mer ledsen och känna en större sorg över ett liv än över ett annat?  Nu är även farmor en ängel i himlen och jag känner mig tom. Det var väntat och farmor har redan hälsat på döden alldeles för många gånger men alltid kommit tillbaka till livet. Nu känns det nästan, som pappa sa, att de - farmor och mormor har väntat på varandra. Gamla vänninor som på något sätt även väljer att ta klivit från jordelivet tillsammans, kanske var det så? Kanske väntande farmor på mormor, höll henne under uppsikt för att hon inte skulle lämnas ensam och nu kunde hon göra henne sällskap. Det är i alla fall en fin tanke. Farmors bortgång är mer väntad. Jag har aldrig haft samma relation till henne som till mormor därför känns det inte på samma sätt, farmor har såklart också varit en stor del i mitt liv och framförallt som vuxen har jag sett upp till många av hennes egenskaper och beundrat även henne för vilken stark kvinna hon har varit. Jag har suttit många timmar och lyssnar på historier från hennes uppväxt och när de bodde i stan, när hon jobbade på pianofabriken och lämnade ut veckolöner i kuvert. Hur det var när det var ransonering, hur de lyssnade efter nyheter om kriget på radion. Jag har suttit i köket och ätit många mackor med falukorv.  Jag minns farmor och farfars korsa och kommer alltid att förknippa den bilen med dem. Jag minns farmors kanelhorn och kuvertbröden med vallmo. Jag minns korsorden, korsordslexikonet och de suddbara bläckpennorna. Alla foton på barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Alla födelsedagar som har firats i holken.  Plötsligt finns inget av det där kvar. Jag kommer aldrig mer få höra dig snäsa om nåt eller klaga över nåt oväsentligt, jag kommer aldrig mer få höra dig blanda ihop namnen på dina söner och barnbarn. Jag kommer aldrig mer få höra nån rolig historia om när du drack vin med tanterna på äldreboendet.  Varken du eller mormor eller allt det som liksom var ni finns längre kvar. Det är tomt. Och det känns så konstigt. Helt plötsligt är mina egna föräldrar nästa generation, de som är äldst i släkten. Skrämmande. Det känns som en fjärdedel av mitt eget liv plötsligt bara plockats bort, som om mitt liv vore en lång pinne och att någon nu har sågat av och slängt bort en del av den. Tomt, konstigt, ovant. Det finns ingen längre att hälsa på, ingen som kan berätta historier om hur det var förr. En hel generation är plötsligt borta från mig.  Älskade starka lilla farmor, som var så envis och rättvis. Som har varit stark som ingen annan och som länge varit som en katt med nio liv, jag hoppas att du nu kan hitta ett lugn och komma till ro. Låt bara ingen trampa på dig, för det har du aldrig tillåtit tidigare. Vila i frid. ❣️