Glädje och tacksamhet

Jag är så glad och tacksam över att jag har fått ett ställe som känns hemma, som jag kan kalla hemma. Att jag har fått en till familj, vilken lyx det är. Ett till ställe med en till familj, som bryr sig om mig och mina barn, om min familj. Andra barn som leker med mina barn, spontant fika och taco-kvällar tillsammans. Vad underbart det är och vad glad jag är som har fått den möjligheten och att jag känner mig så hemma som jag gör. Snart har vi varit i Söråker en hel vecka, bara familjen och som vi trivs. Vi alla älskar livet här uppe och människorna. Jag är lycklig när jag är här, lycklig och lugn. Minou trivs, uppskattar verkligen alla de små sakerna och kommer till ro på ett annat sätt än vad hon gör hemma. Att få bo så här nära strand, hav och natur är något jag uppskattar oerhört mycket. Och lugnet som finns. Tryggheten. Varje gång vi har varit här uppe sitter vi sedan i bilen hem och frågat oss själva varför vi inte flyttar upp och jag har sedan veckor av husbevakning på hemnet på hus här i Söråker. Idag har vi återigen haft det samtalet, varför flyttar vi inte? Vi båda är nog egentligen överens om att vi tror att vardagen med barn och det livet vi vill leva skulle vara bättre här uppe. Det finns mycket som vi båda prioriterar högt som är mer lättillgängligt här och vi båda är överens om att barnen skulle få en tryggare uppväxt här än i Uppsala. Det finns så många plus på vår lista till varför vi skulle vilja flytta. Nu har det kommit ut ett så fint hus till salu här, en enplansvilla, fint renoverad, lagom stor tomt och på precis den platsen i Söråker där jag skulle vilja bo, med havsutsikt och solig altan. Men det är ju samtidigt så läskigt, så läskigt att lämna allt som finns där hemma, all trygghet som finns där man har vuxit upp. Där vänner och familj finns, där alla gator är bekanta. Jag vet inte var jag vill komma, men det är så många tankar som cirkulerar just nu. Ska man våga följa en dröm? För vad kan egentligen gå fel? Om vi inte trivs kommer ju Uppsala alltid att finnas kvar, vi kan alltid vara flytta tillbaka om det ni skulle vara så… eller är en dröm just bara en dröm?