Min förlossningsberättelse - Mateo

Jaha, dags att skriva ner även denna förlossningsupplevelse. Efter förlossningen med Minou var jag mer eller mindre lyrisk, jag hade en fantastisk upplevelse, kände mig så oerhört stark och längtade efter att få föda barn igen. Denna gången delar jag inte samma känsla och det är nog därför det har tagit mig lite längre tid att bearbeta den här förlossningen och lyckats skriva ned det. Min första förlossningen gick ju fort och det var egentligen min enda rädsla att denna skulle gå ännu fortfarne och därför hade jag en önskan om att få komma in och stanna på förlossningen vid ett tidigt skede. Tyvärr upplever jag att den önskan inte blev uppfylld och jag kan känna mig lite besviken av det och bemötandet på förlossningen, jag kan också säga att jag denna gången tycker det var påtagligt med personalbristen och att det definitivt påverkade min/vår upplevelse. Denna gången var jag så oerhört trött på att vara gravid, jag hade psykiskt mått rätt dåligt hela graviditeten. Sista veckorna hade jag varit fruktansvärt trött, kämpat med foglossningen och varit oerhört tung och osmidigt, samtidigt som jag försökte ta hand om och roa Minou dagarna i enda då det gick magsjuka på förskolan. Sista veckan hade jag rätt mycket sammandragningar och förvärkar nästan varenda kväll och natt men som såklart avtog dagtid. Sista veckorna kändes också oerhört långa då Minou kom tidigt och i stort sätt alla hade sagt åt mig att andra barnet nästan alltid kommer tidigare än första, men icke. Det blev mycket mys, vila och lugna aktiviteter tillsammans sista tiden innan lillebror kom.  13-14 april så släpper min slempropp i omgångar men annars är det rätt lugnt med förvärkar och under dagarna har jag inga känningar alls.  16 april vaknar jag flera gånger under natten av onda värkar och tar smärtstillande. Jag börjar även få slemmiga/ blodiga flytningar. Har värkar med 5-15 minuters mellanrum.  17 april åker vi upp till förlossningen, jag har inga problem med att hantera värkarna men eftersom min barnmorska har varit tydliga med att jag ska åka in vid minsta lilla tecken vill jag åka in för att bli undersökt och få en status liksom. Vi kommer in vid 08.00-tiden, då är jag ca 3cm öppen, men tappen är fortfarande hård och jag har endast 2 värkar på 10 minuter. Vi blir iväg skickade på en promenad och ska komma tillbaka igen om 1-2 timmar för en ny undersökning. Jag och Richard promenerar från förlossningen till fågelsången och tar en fika, vi fortsätter sen och promenerar genom stadsträdgården och tillbaka till förlossningen igen. 10.30 undersöks jag igen och det är samma status som innan så vi får inget rum utan blir hemskickade. Jag får smärtstillande tabletter, men känner mig rätt uppgiven och riktigt less faktiskt. Vi åker hem och jag sover 11.30-13.00 och äter en sen lunch vid 13.30- tiden. Jag sitter sedan kvar i soffan och tittar på tv och har värkar med ca 8 minuters mellanrum, de är betydligt tätare när jag är uppe och rör på mig dock. Men jag känner mig som sagt rätt uppgiven och vill bara att det ska dra igång på riktigt. Klockan 16.00 sitter jag fortfarande i soffan men får en känsla av att oj nu börjar nåt rinna, min första tanke är såklart att vattnet har gått, så jag ställer mig upp och tar handen mellan benen för att det inte ska droppa på golvet, men när jag sen tar upp handen ser jag att det är blod som rinner. Det mer eller mindre forsar blod, det droppar stora pölar på golvet och mina trosor och byxor blir dyngsura. Jag sätter mig på toa och känner hur det fortsätter rinner. Richard blir riktigt skärrad och stressad och ringer SOS, som såklart ställer en massa frågor och samtidigt försöker få tag på förlossningen som inte svarar. Jag är också chockad och rädd, men håller mig lugn och mår bra för övrigt, jag har inte ont och känner att bebisen rör sig i magen, men jag undrar ju såklart vad tusan det är som har hänt. Tillslut skickas en ambulans och efter ca 20minuter hör vi sirenerna utanför. In kommer en tjej och en kille som börjar göra alla vanliga undersökningar med temp, blodtryck osv. De ser ju också att jag mår bra, men kan inte heller svara på vad som har hänt. Efter att hon har fått tag på förslossningen bestäms det att jag ska köras in som prio 1 till föreläsningen. Jag går själv ut till ambulansen och sedan köra jag i full fart, Richard tar våran bil och åker efter. Vi får komma in på ett undersökningsrum, träffar barnmorska och undersköterska som konstaterar att jag är öppen 5-6cm och konstaterar att det är en riklig blödning, vi får höra att vi ska få vänta på att träffa läkare, nu är klockan 17.40. Vi väntar en stund men det kommer ingen läkare och vi får ingen återkoppling kring det, vi har inte heller fått höra att vi faktiskt har blivit inskrivna. Men 20 minuter senare kommer en ny undersköterska ch presenterar sig och meddelar att tidigare barnmorska var tvungen att akut ta hand om en annan förlossningen så att det nu kommer vaga ett nytt team som assisterar oss om det verkligen är något vi behöver. Vi blir visade till ett förlossningsrum och får göra covid-test.  Värkar har nu tilltagit både i intensitet och smärta, men jag tycker att det går bra att hantera de med rätt andning och minuset. Jag har verkligen lärt mig att andas igenom dem med ett lugn och får beröm för detta av alla vi träffar. Jag tror dock att detta bidrar till att ingen annan förstår hur smärtsamma och intensiva de faktiskt är. När vi kommer in i förlossningsrummet får jag lustgasen inkopplad och tycker att det funkar klockrent, jag hittar rätt snabbt teknik och är nöjd med den smärtlindringen. En stund senare ber jag om mer smärtlindring, då är det dock bara undersköterskan som kommer och först 19.15 kommer vår barnmorska igen, nu ber jag om epuidral, då jag känner att jag inte längre kan hantera värkarna, jag är öppen 8cm. Narkosläkaren kan inte komma just nu och vi får tips om att på andra sätt hantera värkarna. Jag får en tens-apparat som funkar rätt bra till en början tillsammans med att Richard trycker hård på mina knän. Först två timmar senare, strax efter 21 kommer narkosläkaren och sätter EDA, själva insättandet är det värsta jag varit med om, då jag inte längre kunde ha tensen och Richard inte heller kunde trycka på knäna. Detta samtidigt som jag skulle ligga stilla och kuta som en ostbåge men extremt intensiva och smärtsamma värkar, när det var gjort var det dock himmelriket. Jag är så himla glad att jag valde att ta och hann få EDA denna gången, jag upplevde endast att det tog bort smärtan men att jag fortfarande kände av värkarna. Det var en befrielse och jag kunde nu andas och slappna av på ett helt annat sätt igen, så skönt! I samma veva som detta så byter de också team, jag får en ny barnmorska som också har med sig en student och jag tycker så bra om båda två på en gång! De kommer in med ny positiv energi, känns peppade och det känns som de verkligen ser mig och är liksom intresserade av mig och min förlossningen. Även de är imponerade av mitt lugn och jag minns att barnmorskan tittar på mig och verkligen frågar hur jag mår om det går bra och om jag är så lugn och trygg som jag verkar vara, det var fint och jag kände mig bekräftad på ett helt annat sätt att jag gjort tidigare. Sen går allt ganska fort och 22.24 föds han. Jag ligger på sida, på en värk kommer huvudet och på nästa värk kommer kroppen ut och jag får upp världens finaste lilla pojke på mitt bröst. Moderkakan kommer sedan ut utan problem och Richard klipper navelsträngen. Vår Mateo vägde 3780gram och var 52cm lång.  Vill man läsa berättelsen med Minou finns den HÄR!