Trots, höggravid och hormoner

Ingenting den här graviditeten har väl egentligen varit eller blivit så som jag tänkt mig. All tid jag skulle spendera själv hemma från vecka 20 har varit allt annat än vad jag hade föreställt mig, först med mormor som gick bort och all sorg och alla känslor kring det. Men sen har också Minou varit hemma oerhört mycket, något jag inte tänkt mig och jag kan faktiskt känna mig lite blåst på all den tiden jag skulle få hemma själv, allt jag skulle göra och att faktiskt kunna vila upp mig. Allra helst nu senaste veckorna. Det går magsjuka på Minous förskola och hon har varit hemma i ytterligare 2,5 vecka nu, vilket är tufft. Jag har som sagt inte mått så bra i graviditeten senaste tiden, jag är fruktansvärt trött, känner mig tung och osmidigt och får mycket sammandragningar när jag är i gång. Samtidigt är Minou i en ålder där hon verkligen behöver stimuleras och hon utforskar sin egen vilja och förmåga hela tiden. Allt är ”kan själv”, allt ska vara på hennes sätt och hon är fruktansvärt bestämd och envis. Det är mycket trots och tålamodet prövas ständigt, detta i samband med att jag i och med den här graviditeten och alla hormoner inte har något tålamod alls är fruktansvärt rent ut sagt. Jag är så trött och blir så irriterad på alla diskussioner och konflikter. Jag tycker att det är så oerhört tufft att ha henne hemma just nu och jag känner mig konstant som en dålig mamma. Jag försöker att njuta av tiden vi får ihop och se det som något positivt att vi har fått/ får spendera så mycket tid ihop och se till att varje dag ändå blir bra och att det finns något som har varit roligt, men det är tufft. Jag vill verkligen ha den där tiden för mig själv, jag vet hur viktigt det är för mig att få tanka med egentid och just nu blir det liksom inget alls av den saken när hon är hemma hela veckorna och att vi sen spenderar helgerna också hemma. Det finns liksom aldrig någon paus. Jag kan och orkar inte vara den mamman till Minou just nu som jag önskar, och jag vill inget hellre än att hon ska få vara på förskolan. Delas för att hon älskar att vara där, hon är alltid glad och lär sig en massa nya saker och blir stimulerad på ett helt annat sätt än hon någonsin kan bli hemma, men också för min egen skull, för att jag ska kunna få en paus, vila och andas ut. Utan dåligt samvete och ångest som äter upp en. Men jag vågar inte riskera att hon ska dra hem någon magsjuka när det är så nära förlossningen, jag har redan varit magsjuk en gång den här graviditeten och det är det absolut värsta jag har varit med om. Därför kan jag inte tänka mig något värre än att vara magsjuk höggravid eller ännu värre att förlossningen skulle dra igång mitt i någon magsjuka. Därför blir Minou hemma, men dagarna är en utmaning och många gånger känns det bara som pest och pina… Jag vet inte vart jag ska få orken ifrån, jag vet inte vad jag längre ska göra….