Vad är Selflove?

Idag läste jag ett inlägg på Andrea Hedenstedts blogg där hon skrev om att älska sig själv och sin egen kropp. En fantastisk text som jag verkligen rekommenderar er att läsa, det kan ni göra HÄR!  Den texten fick mig iallafall att reflektera över min egen situation, för min inställning till det här ämnet har verkligen förändrats genom åren.  ”Selflove”, alltså att älska sig själv och sin egen kropp är något jag har haft väldigt svårt för ända sedan jag var jätteliten. Oavsett hur min kropp har sett ut har jag alltid känt att den inte duger. När jag var liten tyckte jag att den var för smal, sedan när jag blev äldre var den för tjock. När jag blev sjuk i en ätstörning och blev jättesmal så skämdes jag över att jag var för smal och tyckte dessutom att jag var för ovältränad.  ...ni fattar grejen. Det har lixom inte spelat någon roll hur jag har sett ut, för jag har aldrig varit nöjd ändå, och jag kommer nog aldrig att bli 100% nöjd med min kropp heller. Idag har jag ingen ätstörning längre, och även om jag ibland får infall av att vilja göra s.k. ”ätstörda saker” så klarar jag av att bortse från dem. Om jag inte känner för att träna så gör jag inte det, även om det är en dag när jag känner mig obekväm med min kropp. Om jag är sugen på godis en onsdagkväll så äter jag det, oavsett om min mage känns stor eller inte. Mitt självvärde och mina handlingar styrs inte längre av hur tjock eller smal jag är. Jag vet att jag, precis som ni, är fantastiska oavsett.  Haha jag tycker denna bilden var lite kul...Finns det nått bättre när man känner sig lite downie? Men det här betyder alltså inte att jag är 100% nöjd och bekväm med min kropp. Det betyder bara att jag har lärt mig att hantera känslorna som kommer av att INTE ha min s.k. ”idealkropp”. Jag klarar av att leva ett bra liv ändå, för jag inser att det finns saker i livet som är viktigare. Men dom obehagliga känslorna av otillräcklighet finns fortfarande där. Dom gör sig påminda varje dag och begränsar fortfarande mitt liv på olika sätt. Jag tycker tillexempel fortfarande bäst om att bära svarta byxor, för att det får mina ben att se smalare ut. Jag kan tycka det är jättejobbigt att se vissa bilder på mig själv och undviker därför att vara med på foton jag själv inte styr över. Jag skulle aaaaldrig ta en bild på mig själv i bikini. Ännu mindre lägga ut en sådan bild. Jag kanske kommer dit någon dag, jag hoppas verkligen det, men just nu är jag inte där. Det är jättetråkigt att det ska behöva vara så, men jag väljer lixom att undvika sådant som får mig att må dåligt, för jag ser ingen mening med att må dåligt om jag inte behöver det.  Men trots att jag en stor del av tiden inte är nöjd med min kropp så kan jag idag leva ett bra liv ändå. För nu förstår jag att jag är bra oavsett. Jag kan mäta mitt värde i andra saker och älska min kropp för allt fantastiskt den klarar av att göra. Inte bara bry mig om storleken på den. (Är inte det rätt sjukt ändå hur mycket tid vi lägger på att tänka på det?!) Jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka på att jag i mer än 5 års tid ägnade en sååå stor del av mitt liv till att hata på min kropp. På att bli smal, och att vara smal. Så mycket energi som gick åt till att planera vad jag skulle äta, hur mycket jag var tvungen att träna och hur jag skulle bete mig och undvika sociala situationer för att kunna kontrollera mitt matintag och min träning. Hur jag tillät mig själv att ständigt vara helt borta i huvudet på grund av näringsbrist. En näringsbrist dessutom i sin tur ledde till att jag förlorade kontakten med många av mina vänner, och fick kämpa som ett djur för att klara av mina studier. Även om de åren inte bara var hemska så känns det ändå som förlorade år av mitt liv som aldrig kommer tillbaka. Jag kommer aldrig glömma en sak min mamma sa till mig vid ett tillfälle när min sjukdom var som värst: ”Tänk om du kunde lägga ens hälften av den energin du lägger på den här sjukdomen på något annat. Ett jobb, en idrott eller någon annan hobby. Du skulle kunna bli världsmästare på precis vad som helst!”  Dom orden fastnade verkligen i mig och i efterhand har det fått mig att inse hur stark jag faktiskt är. Jag vet att jag kan klara så mycket om jag bara bestämmer mig. Men idag vill jag istället använda den energin till att förverkliga mina drömmar och leva det bästa livet jag kan leva. Till att umgås med vänner och familj, skratta, utforska och uppleva massa fantastiska saker.  Det är viktigt att ni inte missförstår mig nu för jag älskar fortfarande att träna och lägger massor av tid på det. Jag brinner för att vara hälsosam, och 9 gånger av 10 väljer jag en sallad framför en pizza. Men idag gör jag det för att JAG vill det! För att det får mig att må bra! För att känslan i kroppen efter ett rejält träningspass är fantastisk och en riktigt god sallad är det godaste jag vet. Jag gör det inte längre för att vara smal, utan för att det är en livsstil jag verkligen älskar. Den livsstilen kan få mig att känna att livet är fantastiskt oavsett hur jag ser ut. Den gör mig glad och får mig att må bra. Då blir inte ”idealkroppen” lika viktig.  Men jag har fått jobba stenhårt med mitt mindset för att komma till en punkt där jag accepterar och älskar mig själv trots att jag inte är 100% nöjd. För jag inser att jag aldrig kommer bli det. Man kan inte låta livet gå ut på att uppnå ett ouppnåeligt ideal, för då äger livet dig, istället för att du äger ditt eget liv.  Jag tycker man istället ska sträva efter att leva ett liv där man mår så bra som möjligt, är så glad som möjligt och känner sig bekväm i sitt egen kropp, oavsett hur den ser ut. Det spelar ingen roll hur du går till väga för att uppnå det - Det viktigaste är att du är glad och att du gör sådant som får dig att må bra.  DET är selflove för mig❤️