Ett bollhav av drömmar och besvikelser

Vi åker hiss nerför våra minnen. Stannar en stund och ser det utspelas framför oss. En oberoende blick? En nostalgisk tripp. Ett sätt att förstå. Till slut blev minnet nutid. För minnen är inte funtade så. De är införstådda med förändring. De följer tidens logik. Men det gör inte vi. Vi stannar och stampar och funderar över något som för längesedan gått vidare med livet. Våra felanden, sorger och ilskor går vidare med livet. Men vi står kvar och är fjättrade vid känslan. Kanske saknar vi den. Kanske har vi inget bättre för oss. Kanske är jag minnet och den andra skepnaden är livet, eller lever de två i symbios.  Jag märke att det inte var du, du hade fel tröja på dig. Den du hade för 7 år sen. Men du talade som du gör nu. Vi gick ut genom de abstrakta landskapet av tunnlar och rutschkanor och skymtade din samtida motsvarighet promenera bort på trottoaren. Men vi var fast i drömmarnas lekland och vi plaskar runt i ett bollhav av drömmar och besvikelser. Sen vaknade jag.