Lidingöloppet

Jahapp, då var det gjort. Det jag har varit nervös och tränat för sedan april/maj i år. Det känns nästan lite tomt nu när det är över. Det är inte så att jag har tränat som en galning (blev bara ca 19 mil löpning innan loppet) eller tänkt på det varje vaken sekund men det har ändå legat i bakhuvudet sedan jag bokade in mig. En av anledningarna till varför jag var nervös inför loppet var att jag var rädd för hur jag skulle reagera på min prestation. Tycker ärligt att jag är för hård mot mig själv ibland och att jag lägger ALLT för mycket värde i vad folk anser om min prestation. Det är varför jag inte berättade till så många att jag skulle springa loppet. Mitt dåliga självförtroende tänkte att folk skulle tycka jag var pinsam ifall jag blev tvungen att bryta loppet eller om min tid blev allt för dålig. Riktigt dålig egenskap hos mig själv och jag hoppas på att jag kan jobba bort den. Blev hur som haver väldigt nöjd över mig själv och det känns häftigt att tänka på att JAG har sprungit Lidingöloppet!Resan till Stockholm startade lite kaosartat. Flyget skulle lyfta 11.15 men något var fel i motorn. Vi steg av och väntade in en tekniker som skulle flyga upp från Stockholm. Nån timme senare var han framme, kollade på planet och kom fram till att det inte kommer lyfta idag i alla fall. Väldigt o-nice. Hade känt lugnet fram tills dess men när vi fick de nyheterna började jag bli rätt nervös. Det fanns 2 flyg kvar till Stockholm den dagen och Pettson (som den hjälte han är) ringde runt, pratade med personalen och försökte fixa in oss på något flyg. Tyvärr gick det inte utan istället fick vi plats på flyget som lyfte på lördagsmorgonen. Grät en skvätt i panik och besvikelse eftersom att jag trodde jag skulle missa hela loppet. Under min gråtperiod hann Pettson fixa gratis hotell i Luleå så vi slapp åka hem och tillbaka igen. På så sätt slutade den kvällen rätt fint. Vi borde på Elite i stan, åt 3 rätters middag på Karl August och hade en så mysig kväll ändå. Pettson är verkligen guld i kris, själv får jag mest panik och gör inget vettigt så tacka vet jag Pettson.Lördagen gick bättre. Flyget lyfte i tid, ett annat par som vi flög men skulle också till Lidingöloppet så vi tog en taxi med dem till Lidingö. Mitt i allt stod vi där framför ingången till lopp-området. Så nervöst, så läskigt, så taggad. Vi hade ett gäng timmar att döda så vi gick runt på mässan och kollade grejer. Där träffade vi min kusin Andreas som också skulle springa loppet. Väldigt kul. Träffade även en kompis från F21 tiden och Ericas Linus och hans kompisar från Kalmar. Härligt gäng. Pettson hängde med mig hela tiden och var så stöttade i allt. Självaste loppet då. Starten gick bra men redan innan 1 mil insåg jag att loppet absolut var tyngre än jag trodde det skulle vara. Kände mig inte trött utan tänker mer på att det var väldigt mycket upp och ner hela tiden. Det var inte så många sträckor som bara var platta. Fokuserade mest på att försöka hitta ett bra tempo så att jag inte skulle bränna ut mig redan innan 1 mil var klar. Första genomförd och vidare mot andra milen. Någonstans kring 18km typ började det kännas att det ändå kommer bli en utmaning. Vid 20km vätskestoppet fick jag se Pettson och det gav mig så mycket mental energi. Han peppade och sa att jag var svinduktig. Med motivationen i öronen körde jag vidare. Jag stannade vid alla vätskestationer under hela loppet men på den sista milen kände jag att jag hade mer behov av energi och slängde i mig mer saltgurka och vatten. Riktigt gott där och då haha. Efter 25km började det bli riktigt jobbigt. Abborrbacken kom och det blev promenad uppför. Under sista milen blev det bara promenad i uppförsbackarna och det var nog väldigt smart, tror inte jag hade tagit mig i mål annars. Vid 2 km kvar var det bara pannben som höll mig på fötterna och springades. När jag kom på målsträckan grät jag av trötthet och stolthet. Hittade snabbt Pettson i publiken och han hade köpt en ros till mig. Stolt och nöjd och med stela ben tog vi oss tillslut in till Stockholm och hotellet. Ha tackar honom flera gånger men Pettson var verkligen ett helt underbart stöd under hela loppet och resan <3Söndagen blev en chill dag eftersom att vi båda hade ont i benen. Jag för 3 tunga mil och Pettson för att hans knä krånglade. Vi gick på Vasa museet och åt ramen på kvällen. Natten spenderade vi på Comfort Hotel på Arlanda eftersom att vårt flyg hemåt lyfte tidigt på måndagsmorgonen. Succé-resa och glad och nöjd med min insats.