Back to work

Karantän är över och jag är välkommen tillbaka igen på aktiviteter! I torsdags åkte vi ut tidig morgon (vilket innebär 06.30 eller 07.00), gjorde en snabb snorkelundersökning på 1/4 Mile (detta görs varje dag i princip) där vi såg 3 stora sköldpaddor. Sedan åkte vi till en annat ställe (adlam, även kallat area 2), där vi skulle sätta ner kameror. De består av en metallställning där en metallpinne med två gopros skruvas fast. Dessutom fylls en behållare med skurna sardiner som används som bete, därav kallas vi dessa kameror för BRUVs (baited remote underwater video). Jessica, den ena portugisiska tjejen, ska använda datan från dessa BRUVs i sitt masterarbete. Jag blev utsedd till BRUV ranger, dvs dem preppas med kameror och bete, lyfter ner dem i vattnet fästa i ett långt snöre. Jag är då I vattnet med snorkel och fenor, tar emot dem och ser till att BRUVen landar stående. Det är i princip bara sandbotten på dessa platser, men pga strömt kan de välta och därmed ge inkorrekt data. Första platsen är grunt, kanske 15 meter, nästa djupare och sista djupast, kanske 30-35 meter. Som vissa kanske vet har jag Thalassophobia, vilket är en rädsla för mörk och djupt vatten. Perfekt för en marinbiolog... Den grund platsen är helt lugn då jag ser botten, men de andra är mer utmanade för mig, snorkla över djupmörkt vatten utan att kunna se botten. Men det gick förvånansvärt bra på torsdagen, Grant (han som leder projektet och äger Sharklife tillsammans med Candice) utmanade mig och sade till mig att ta det lugnt. Och ni vet att jag aldrig backar för en utmaning! Dessutom sken solen och vattnet var kristallklart. Så är glad att jag klarade det. När alla tre BRUVs var satta skulle vi vänta i en timme innan vi tog upp dem för att byta batterier och minneskort, och sätta ner dem på tre nya platser (och därmed vänta en timme till). Under den väntan åkte vi till grundare plats och tränade fridykning. Jag vill ändå erkänna att jag är rätt duktig på fridykning, mycket tack vare min simning tror jag där jag fått en smidighet i vatten. Jag har kort fått förklarat tekniken bakom fridykning, att det ska vara lugnt och långsamt men effektivt. Så med några enkla tips kunde jag redan från början komma ner djupt och stanna längre än de andra praktikanterna här. Jag fick till och med hjälpa några med tekniken. Och vet ni vad, jag lyckades fridyka ner till 14 meter (ner till botten). Kände mig så sjukt stolt! Dagen efter, alltså fredag, var det samma sak som gällde. Snabb snorkling på 1/4 Mile (kommer kalla det QM hädanefter) utan att se några raggies. Dock finns där den största groupern jag sett i mitt liv, kanske 1,5 meter lång. Därefter till area 2 för att sätta ner BRUVs. Det regnade och var allmänt mulet på himlen, därmed sämre sikt i vattnet. Jag gjorde de första BRUVs på de grundare vattnet och försökte hålla mig lugn. På den djupare delen ville Grant att jag skulle dubbelkolla att den inte trillat så jag fick hoppa i igen och simma till bojen med linan. Och plötsligt utan förvarning kunde jag inte hålla mig lugn längre. Vattnet, strömmen, djupet, mörkret och det faktum att båten var en bit ifrån mig blev för mycket. Började med att rädslan, alltså Thalassophobian, trängde sig på men sen kunde jag inte hejda det. Fick då en panikattack i vattnet. Ville meddela grant som kör båten att jag ville upp, men då jag började hyperventilera och gråta kunde jag inte få fram ett ord. Vände mig till dem och på sättet jag kollade på dem förstod dem att jag inte var helt okej. De kom direkt och redan påväg mot mig kände jag att jag lugna mig lite. De var så snälla och omtänksamma, ville ta hand om mig. På båten kände jag mig lugnare, men minnesbilden av när jag var där i vattnet fick mig nästan att börja gråta igen. Jag kände mig både lite chockad och besviken över att jag reagerat som jag gjorde. Tyckte verkligen jag kommit så långt i utvecklingen och vågat utmana mig själv både på 600m djup i Italien och i mörkt vatten på tjärnö, så detta kändes som jag tog 10 steg tillbaka nästan. Är nog lite hård mot mig själv men ja, ni förstår nog känslan. Oavsett så hoppade jag i vattnet igen men på det djupaste följa Franzie, en tysk tjej, med vilket direkt gjorde att jag kände mig tryggare. Att genomföra den här uppgiften skrämmer mig, samtidigt som den utmanar mig och jag känner att jag har en viktig roll. Jag fridök lite i pausen men hade lite ont i örat så tog det försiktigt samtidigt som jag var helt utpumpad på energi av panikattacken. På eftermiddagen laddar vi ner materialet från dagens BRUV, och det var många spännande djur som varit nyfikna på vårt bete. Det var flera olika stingrockor, och en juvenile samt en vuxen tigerhaj!!! På kvällen lagade jag enkel middag, några beställde mat och vi kollade lite serier. Därefter skulle några ut på pub, men jag var helt slut och hade bränt mig ordentligt i ansiktet så stannade hemma. Lade mig för att sova och vaknade 10 timmar senare, en välbehövlig sömn för både kropp och knopp tror jag.  Idag har vi en ledig dag, första som jag faktiskt kan utnyttja utan att vara sjuk. Så jag ligger under ett parasoll (en har så bränt sig) på sandstranden och hör vågorna slå mot stranden. Eventuellt får vi imorgon ledigt också och då tänkte vi åka iväg och dyka, men då for fun, vilket är stor skillnad jämfört med att jobba och dyka. Annars är jag pepp på jobb igen, har tagit hand om mina solbrännor så är taggad på att få vara ute på havet igen.Har precis nyligen början känna lyckan av att vara här, den har inte riktigt infallit sig tidigare. Men oj vad jag älskar att vara på och i havet. Förutom den här förbaskade brännande solen så är allt perfekt!! De ställen vi har varit på har verkligen imponerat mig, inte korall mässigt men definitivt storleksmässigt på fiskar. Det blir en sån skillnad på fiskarna när ett område är skyddat och de inte jagas. Då har de liksom tid och plats att kunna växa sig stora, vilket är helt fantastiskt att se. Förutom groupern jag nämnde tidigare så har jag här även sett de största papegojfiskarna någonsin!! Men jag väntar fortfarande på den dagen där den enorma lycka infaller, som jag brukar känna när jag är på, i eller vid havet. Fast jag erkänner, den har faktiskt redan varit här på ett kort besök och det var när jag simmade med delfinerna. Ah vilken dag det var!!Fick precis veta att imorgon är en off dag, dvs lediga, så då blir det dyk!!Ha det helt fantastisk mina nära och kära, vi hörs snart igen 💙P. S. Körde nyss bil på "fel" sida av vägen (lagligt och allt såklart)  Från vänster: Jessica, Joanna, Linn, Franzie, Wingki, Sara  Bilfärden till stranden