Hej där!

Varför är det alltid så svårt att skriva något efter ett långt uppehåll? Hur inleder man? Varför blir det tomt i skallen? Haha. Det gör ju att man drar sig från att skriva något alls. Men, nu tyckte jag det var på tiden. Jag har ju egentligen hur mycket som helst att dela med mig av. Problemet är bara att jag inte vet vart jag ska börja. Vardagen rusar iväg och helt plötsligt är det sommar. Om mindre än en månad börjar Juli på förskolan. Det om något känns helt galet? Min lilla bebis ska börja på förskolan. Helt plötsligt ska någon annan ta hand om mitt barn… Misstänker att det är jag och Matte som kommer ha svårast att vänja oss, Juli kommer att älska det. Vi hälsade på för några veckor sedan och då busade hon med andra barn, ville hålla hand och blev jätteledsen när vi skulle gå därifrån. Vi fick vårt förstahandsval av förskolor och blev ännu mer nöjda efter besöket. Så det känns bra. Det kommer att bli bra! Vi ska bara vänja oss vid ett nytt kapitel av livet. Och inse att hon inte längre är någon liten bebis. Hon är snart 1,5 år gammal. En helt fantastisk liten minimänniska med egen vilja och så mycket bus. Det är en väldigt rolig ålder där det händer så mycket nytt och hon säger nya ord nästan varje dag. Hon säger "nanna" och vinkar till Otto när hon ska nattas. Hon gör saker på beställning och ger slängkyssar och säger ”hejdå” när någon ska gå. Hon ropar "maaammaa maaamma" när hon vaknar på morgonen och vill bli hämtad från sin säng. Hon dansar och gör rörelser till olika barnlåtar, busar med andra barn och äter själv med gaffel och sked. Hon klappar hundar fint och säger "voff" så fort hon ser en. Hon springer oftare än går och klättrar på allt. Hon hämtar sina skor när hon vill gå ut (det är i princip hela tiden haha) och säger nej när hon inte vill något. Hon har börjat klappa mig på ryggen och jag kan inte låta bli att längta tills hon kan klia mig på ryggen.. höhö. Hon gosar väldigt gärna och tar en i handen för att ta med en och visa något. Vi får ofta höra att hon är en sådan glädjespridare och det värmer hjärtat lite extra. Jag hade kunnat pladdra på hur länge som helst nu men jag får väl sätta punkt. Det var egentligen inte meningen att skriva om henne. Men det är väldigt lätt hänt. Hon är ju det största i mitt liv. Och hon ger så mycket skratt och kärlek. Nu ska jag pussa henne godnatt och krypa upp i soffan med min snygga man. Ser fram emot semestern som inleds imorgon med min lilla familj!