Arbetet är avslappningen

Igår fick jag förklaring på en sak som verkligen kändes så himla skönt. Ni vet när man haft en stor frustration kring en sak i flera år, och sen i förbifarten får man en förklaring som bara får massor av saker att falla på plats. "AHAAA! Är det därför!?" Jag har många svårigheter (som vi alla) och en av dom är att ta det lugnt. Chilla, slappa, hänga, inte göra något alls, ta det som det kommer. Vad man nu vill kalla det. Det här att låta dagen vara oplanerad, ha en ledig eftermiddag utan något i kalendern, en håltimma i skolan, whatever. Det funkar inte för mig. Jag får panik, jag blir orolig och ångesten kommer. Det har blivit värre och värre med åren och nu är det en omöjlighet för mig att inte ha varenda minut av dagen planerad och förutbestämd. Jag måste göra något hela tiden och kan verkligen inte bara vara.  Under dom här många åren som jag varit sjuk i min ÄS så har detta blivit något som alla runt mig tagit som ett symptom på den. Tankar om att inte kunna tillåta sig att vara still, rastlösheten som kommer ur ångesten. Och det är säkert delvis orsaken. Hur många gånger har inte mina föräldrar skällt på mig att "du måste inte hålla på med något hela tiden! Lär dig slappna av! Bara sitt ned, kom och lägg dig i soffan. SLUTA PLOCKA MED SAKER". Och gud som jag har försökt. Men jag har inte kunnat förklara varför det helt enkelt inte går. Jag har själv inte förstått ångesten som och paniken som bara växer i bröstet och känslan av att saker och ting inte har någon mening. Jag har också trott att det är min ÄS som jagar på mig. För jag vet ju också om mina regler om att jag inte får vara stilla, inte vila, inte ha det skönt för ens jag förtjänat det. Men det har även varit något mer, något som varit helt omöjligt att förklara för allihopa. Mina föräldrar, vänner, syskon, skolsköterskor och terapeuter. Men, tillbaka till gårdagen. Då fick jag äntligen en förklaring på detta. Vi diskuterade stödet jag behöver hemma och att jag behöver hjälp med planering av dagarna. Och jag sa, med lite skam i rösten, att jag kan få panik bara av att ha fem minuter oplanerad tid. Då sa min terapeut att det finns ett bra uttryck att beskriva hur man upplever "dödtid" när man har asperger: "Arbetet är avslappningen. När man jobbar med något och utför en uppgift är stressnivån betydligt lägre än om man får ledig tid över". AHAAA! Så jag är inte bara en rastlös, jobbig jävel som har en massa regler om att jag måste hålla på 24/7? Det finns alltså fler förklaringar? Jag sa ingenting i stunden, men när jag fick höra det här så upplevde jag återigen den där konstiga känslan av att äntligen se saker klart och tydligt. Äntligen vinkla den där backspegeln rätt så attjag ser hela vägen bakom mig. Förstår alla gupp och jobbiga kurvor som varit på vägen.  Har man asperger har man oftast extremt svårt för det här med att "bara vara". En ledig dag som bryter rutinerna kan vara helt förödande och skapa extremstress och ångest. Hos mig skapar det ren och skär olycka. Jag blir deppig, mina mörka tankar blir så mycket starkare. Jag dras ner i ett svart hål, typ. Det var så himla skönt att förstå varför jag heller inte kunnat få andra runtomkring mig att fatta varför det är omöjligt för mig att göra som dom. Att alla dom gånger mina föräldrar blivit arga så har det inte enbart varit min ÄS som styrt mig. Det är mer saker som jag inte kan förändra. Sen har min ÄS och min asperger tagit varandra i handen. Aspergern säger "Gör något hela tiden. Var aldrig sysslolös. Lös uppgifter, var aktiv!" och min ÄS säger "Men sitt för allt i världen inte ner! Rör på dig!" Den här kombon är olycklig. Jobbig som fan, tärande, stressande och jag börjar äntligen få lite förståelse för varför jag alltid känner mig helt slut, helt virrig i huvudet. Jag vill så gärna lära mig att förhålla mig till detta på rätt sätt. Jag vill inte vara ett offer för min aspergerdiagnos. När ÄS är borta tror jag att jag och aspergern ska kunna lära oss att samarbeta.  Att inte hela tiden behöva känna mig fel, att det är fel beteenden jag har, fel egenskaper, något som måste fixas och göras om. Nej, jag kan inte göra om dom egenskaperna. Det förstår jag ju nu. Och jag ser fram emot att upptäcka fler såna här förklaringar under resans gång. Nu blev detta ett sånt där extremt personligt inlägg igen och som vanligt är jag orolig att trampa någon på tårna eller säga något som sårar. Ber därför om ursäkt redan på förhand <3