De lovande nitlotternas år

Har haft den här bloggen i nästan exakt 11 år nu. I förrgår var det prick 11. Det är kanske lätt att tro att jag lagt ner den helt och hållet dock, jag klandrar inte någon för det. I år blev det ju inte ens ett novemberprojekt. Jag försökte börja på ett, men blev sjuk en vecka in i november och sen gick musten ur mig. Jag har inte bestämt mig än för om det här inlägget ska bli en årssammanfattning eller inte. Det är ju egentligen lite för tidigt för det, med drygt tre veckor kvar av detta år. Men jag skriver från en position av hjärtekross idag, en sån där kväll då jag undrar varför allt på den fronten rinner mig ur händerna, när ska det egentligen bli min tur att få någonting att funka? Riktigt länge menar jag?   För i år blev året då jag fick smaka romantikens och lustens ljuva sötma, men aldrig äta hela måltiden, så att säga. Förra årssammanfattningen - och likväl inlägg på denna blogg - avslutas med att jag just träffat en ny (M) som jag hoppas det kan funka med. Och det funkade! I en månad drygt. Vi sågs så ofta jag var ledig. Sen kände han kanske att det blev överväldigande - hade jag ingen annan att träffa, vi var ju inte officiellt ihop än, varför var jag så på? De kommande två-tre månaderna sågs vi bara två gånger och strax innan min födelsedag hade vi råkat i diskussioner som där jag tog illa vid mig (politik, han är aktiv liberal och jag nåt odefinierat långt ut på vänsterkanten), och som grädde på moset hörde killen från september (A) plötsligt av sig en kväll och det blev att vi sågs, låg... jag hade liksom redan då bestämt mig att jag inte ville fortsätta med M.   Men ville A testa med oss två igen? Nope. Så där stor jag plötsligt dagen efter min 27-årsdag utan någon alls igen. En skvätt gråt, en skopa ilska, sen var jag tillbaka på tinder igen och matchade efter några dagar med (J1). Med honom funkade det! Skakigt, absolut, jag var inte superförtjust i hans alkohol- och tobaksvanor, men kunde ändå se förbi dem när allt annat var bra. Det räckte halva sommaren, jag fick till och med komma till hans föräldrahem i Stockholm, men efter den resan var det uppenbart att nåt inte stod rätt till och vid återförening nere i Malmö igen berättade han att han inte hade något romantiskt intresse längre.    Och så kom (J2) i andra halvan av augusti. På första dejten badade vi i havet, det var kallt som fan men det gjorde det nästan bara roligare. Vi sågs igen två veckor senare hos honom, gick en promenad i ett litet skogsområde, såg film och åt kladdkaka. Allt kändes väldigt nykärt, men bara dagar senare fick han dåliga nyheter levererade och slutade höra av sig, fick tid att tänka, och insåg att han tyckte vi var för olika för att kunna hålla i längden. Det gjorde nästan orimligt ont för att ha varat så kort tid, men min vana trogen var jag strax ute på banan igen.    Jag träffade (T). Kände personligen att första dejten inte gick sådär superbra, kanske var jag inte över J2 ordentligt, men T föll snabbt och vi två tillsammans blev en lekfull, passionerad kombo. Men två veckor och fyra träffar senare skaffade T sig ett extrajobb utöver studierna och hade plötsligt absolut 0 tid över att ses. Han ville ändå inte ha ett seriöst förhållande, hade han berättat tidigt, så jag misströstade inte.    Sen har den här senaste veckan tillhört (O), någon som definitivt kändes annorlunda, han var för en gångs skull äldre än mig, och tinder tog vid ett tillfälle bort matchningen för oss båda och det var på håret att jag inte hittade honom igen, men när jag gjorde det var han så glad, och allt kändes hoppfullt. Vi tog en fika på emporia och skulle setts idag med, men så kom ett sms där han sa att han nog inte var redo att dejta alls ändå. Jag är bara... jag vet inte. Man ska inte klandra sig själv. Det var säkert inte menat att funka med någon av dessa ändå. Men jag börjar bli trött. Tänker varje gång att nu tar jag en paus, försöker fokusera på mig själv. Men inser varje gång att jag inte vill - jag vill ju hitta tvåsamhet, hitta någon som längtar efter mig och som håller om mig när det är kallt och som pratar med mig om allt intressant och som lär mig om saker jag inte hade nån aning om innan. Hur många varv ska jag behöva gå? Hur många nitlotter? Hur många lovande starter? Det sägs att man hittar den rätte när man inte letar - men det är ju så jag levt hela mitt liv innan detta nästan. Och det funkade uppenbarligen inte heller.   Det enda jag tröstar mig med är att jag i alla fall i viss mån fortfarande har kontakt med M, J1 och T. Det är fint, om än bleknande ibland. Jag vill bara inte vara ensam.(och jag ber om ursäkt till alla er män jag skrivit om här ifall jag tog med nåt ni inte är okej med. jag tar bort det i så fall)