Novemberprojektet 2020, del 13
- Vera, skojar du med mig nu. Det här kan inte vara sant? Jag hade fått läsa både en och två gånger för att verkligen förstå. Inte för att det var särskilt svårtolkad text med krångliga ord, men för att det var för bra för att vara sant. Där stod, svart på vitt, att vi kunde välja mellan att få ta över en kommunägd lokal och driva verksamheten där, eller att få 100 000 kronor i handen att spendera fritt. Det kunde ju inte stämma? Hur kunde de vara så givmilda? - Nämen alltså det måste finnas en hake, det här går ju bara inte. 100 000 kronor bara sådär? Jag kände både enorm skepsis och upprymdhet på samma gång. Det var så mycket pengar! Åtminstone i min värld. Vera såg å sin sida snarare bekymrad ut. - Det är försäkringspengar. Vattenskadan kan inte härledas till slarv från vår sida, det var snarare ett problem med rören som funnits en längre tid, något som fastighetsägaren skulle ha koll på. Och vem är ägaren? Ja det är ju kommunen själva. - Vänta va, på riktigt? Jag trodde du ägde den själv? - Nej, eftersom fastigheten är en del av Hallonmossens rekreationsområde, det vill säga skogen, och skogen är kommunal mark, är även fastigheten kommunal. Jag bara hyr den. Och vad gäller summan vi kan få ut… man får sätta det i sitt sammanhang. 100 000 motsvarar bara några månaders löner för fulltid för oss allihop. För verksamheten vore det bättre om vi tog det andra alternativet, att flytta till en annan kommunägd lokal, men hyran där är högre, lokalen är mindre, och dessutom ligger det inne i stan, i en helt annan miljö… - Okej, men nu är du bara negativ. Det här är ju guldläge för oss att göra en nystart! Re-branda stugan liksom. Bli mer som ett innerstadscafé. Kolla på Spinn bara! Med lite investeringar i fler maskiner, fler rätter på menyn… hallå, vi skulle ju kunna ha belgiska våfflor på menyn också! Eller churros! - Churros? Aldrig i livet, det är ju inte ens våfflor. - Vi har ju frallor på menyn här idag, vi måste inte bara ha våfflor på menyn tänker jag. Åh gud, vi måste skaffa en espressomaskin också…! - Nu får du lugna ner dig. I slutändan är det här ett beslut som måste tas av oss ägare, och du är ju dessvärre bara anställd… Jag kan absolut gå med på att flytta verksamheten, det är i alla fall det bästa av alternativen enligt mig, bara det kan göras på ett bra sätt. Men jag är inte ensam ägare av bolaget, Peter har ju sin del också. Han måste få säga vilket han föredrar. Och känner jag honom rätt vill han hellre ta pengarna och investera dem i sitt eget företag… Vera muttrade medan hon hällde i smet och stängde locket med en smäll. Med ens kände jag mitt humör skifta som en plötslig hagelstorm på en klarblå dag. - Ursäkta? Menar du på allvar att jag inte har något att säga till om här, bara för att jag inte är ägare? - Jag bara säger att eftersom det är jag och Peter som står som ägare är det också vi som har ansvar för vad som ska hända med verksamheten. Så ja. - Men ni tänker inte ge mig något inflytande alls? Inte ens lyssna på mig? - Lugna dig nu… - Nej jag tänker inte lugna mig! Det här är ju helt absurt? Fram tills alldeles nyss var vi bara tre som jobbade i stugan, och mig har ni på ”deltid” trots att jag väldigt ofta får komma in på mer än vad som är avtalat för att ni ”har mycket att göra”. Och jag har gått med på det, för jag har tänkt att det inte är något problem i och med att jag ändå inte har föreläsningar just då, och jag har kul när jag jobbar, jag behöver pengarna, och jag har alltid känt mig som en i familjen. För det är så jag blivit behandlad. Men nu? Nu när det faktiskt kommer till kritan låter du mig inte ha nåt att säga till om. Jag stöttar ju dig i att flytta verksamheten till ny lokal, du gör dig bara en enorm otjänst i att stänga mig ute i det här. Hur ska du kunna övertyga Peter om du inte har mig som backar dig? Då står ju ord mot ord. Det var längesen jag var såhär arg. Upprörd kunde jag ofta bli, och folk beskrev mig ibland som att jag hade kort stubin, men det här var något annat. Det här var ett svek. Eller i alla fall, något som såg ut att kunna bli ett om hon inte ändrade sig. Jag hade blivit så högljudd att Amir och hans kompisar slutat prata och istället riktat all sin uppmärksamhet mot oss. När jag tystnade hördes inte ett ljud från någon, man hade kunnat höra en nål falla om det hänt. Jag väntade på Veras svar, men hon verkade inte veta vad hon skulle säga. Till sist blev det Amir som sa nåt. - Vad är det som pågår? - Jag fick brev från kommunen, angående den där inspektionen du vet. Vi får inte ha kvar stugan vid Hallonmossen, den måste rivas. Vi får antingen välja mellan att flytta caféet till stan, eller få ut försäkringspengarna i handen så man kan använda dem till något annat. - Jag förstår… men är det mycket pengar? - 100 000. - 100 000! Vet du vad vi skulle kunna göra för de pengarna här på boendet! Du har ju alltid hjälpt oss med så mycket, och här finns så mycket som behöver göras… - Nej men stopp och belägg, sa jag, om inte jag har nåt att säga till om vad gäller pengarna har inte han det heller. Han har ju för fan bara jobbat tre dagar. - Men han har en poäng faktiskt… - Okej, nu vet jag att du bara vill provocera mig. Lägg av för fan! Vill du inte ha min åsikt, fine. Men du begår ett stort misstag. Jag vet vad caféet har för potential. Jag ser vad den här stan behöver. Men vill du inte lyssna, så ska jag hålla käft.