Novemberprojektet 2020, del 14

Jag kunde inte vara kvar där inne en minut till. Sammanbitet men kvickt plockade jag ihop mina saker och gick med raska steg därifrån utan ett ord. Svor åt situationen för mig själv. Skrev ilskna chattmeddelanden till mina kompisar på bussen hem, sökte bekräftelse på att det var Vera som var dum i huvudet och inte jag. Mona höll med. Lydia likaså.    Mitt bland alla meddelanden fick jag en notis från eposten också. Där brukade jag inte få annat än reklam, men det här verkade faktiskt vara från en riktig person. Jag kände dock inte igen adressen. Vem, som jag inte kände, hade den? Och ville skriva till mig?      Frank. Han hade skrivit från sin privata mejl, av någon anledning. Kanske för att han inte fick skriva till mig om sådant här? Det var förstås förståeligt, med alla uppgifter som var sekretess i ett sådant här tidigt skede. Jag fortsatte läsa. ”vi jobbar hårt”… ”många förhör”… ”känsliga uppgifter”… vänta nu, ”Vill du möta mig vid stugan”? Han ville ändå mötas upp? Ville han förhöra mig också, eller vad var det frågan om? Det var han inte tydlig med. Men visst, ville han höra om min löprunda som blev avbruten ännu en gång så var han så välkommen. Jag åkte dit nästa dag. Avspärrningarna satt inte uppe längre, men där var ändå inga bilar parkerade förutom Franks egen. Kanske hade folk inte uppfattat än att det nu var fritt fram? Eller kändes det fortfarande fel för de flesta? Som att hela skogen var en gravplats nu, trots att man flyttat kroppen för längesen?    Han stod lutad mot sin bil i civila kläder när jag kom, men sken upp så fort han såg mig.    - Hallå Alba! Vad kul att du kunde komma.    - Ja, jo, jag trodde det var viktigt.    - Hur då menar du?    - Nej men att du ville förhöra mig typ.    - Då hade jag inte skrivit till dig på min privata mejl, då hade du fått en kallelse med vanlig snigelpost. Nej, jag föreslog att träffas här idag, då du verkar så otroligt ivrig att veta mer om fallet, men som du kanske förstått finns det inte mycket jag kan avslöja utan att bryta mot en rad lagar om sekretess. Därför är vi här nu, bara du och jag, utanför min arbetstid –    - Vänta lite nu, en polis som bryter mot lagen?    - Det är vanligare än du tror. Du skulle bara se vad killarna ute på patrull håller på med… de påstår ofta att det antingen är självförsvar eller att de måste göra vissa saker för att visa vem som bestämmer, men i mitt tyckte kunde de gott lugna ner sig ett par hekto. Och du skulle veta hur mycket man ombeds hålla käften om! Det är sån kultur som råder. Jag hade slutat för länge sen, men att lösa brott är det enda jag kan. Vad skulle jag annars hålla på med liksom?    - Nå ja, det är väl aldrig för sent att skola om sig? Jag har en på mitt program som är 45. Nu vet jag inte hur gammal du är men, vill du testa på något annat så går det ju. Det finns ingen övre åldersgräns.    - Kanske det, kanske det… hur som helst. Jag bad dig komma hit idag för jag tror du kan vara till hjälp. Du verkar ha ett öga för alla som kom in hos er. Som att du hittade personlighetsdrag och lade märke till detaljer ingen annan riktigt tänkte på.    - Det gör väl Vera också, antagligen ännu mer än jag.    - Jo, men hon har inte alls samma vilja att hjälpa till som du har. Jag tror du kan hjälpa mig hitta den pusselbit jag saknar när det kommer till att hitta misstänkta. Har du nyckel så vi kan gå in och sätta oss?