Ett socialt experiment.

Det är svårt att släppa taget om barnen när de blir äldre och önskar frigöra sig från sin mors röda klor. Det i kombination med att det finns en social förväntan på att folk ska komma i tid till skolan, till jobbet, till avtalade möten etc  gör också att jag som mor inte bara kan låta honom falla i luften utan skyddsnät.Han är väldigt trött på sin mamma i nuläget då han tycker att han kan allting själv och jag oroar mig och stressar i onödan."Chilla" får jag höra och att jag stressar ihjäl honom. Ja men det är inte lätt att vara den enda som har koll på tiden och vet hur många minuter vi har kvar innan taxin kommer på morgonen och det är avgång..Veckan som gick var präglad av CHILLA och det är min största trigger just nu, då jag tycker att det lilla ordet innehåller en stor portion nonchalans och oförståelse för den andras oro eller stressnivå. Det finns inte ett uns av empati i ordet CHILLA.Torsdag kom och vi gjorde ett socialt experiment. Jag avbokade taxin för att jag inte vågade ha den väntandes om det skulle gå åt skogen och lovade att han skulle få göra allting själv dvs alla morgonrutiner utan min inblandning. Jag gjorde ett schema för att säkerställa att vi hade samma uppfattning om vilka morgonrutiner som finns och jag laddade ner en timstock app.Sen inte ett ord från min sida förutom vanliga trevliga samtalsämnen och morgontjatter. Han var klar 20 min tidigare än han brukar, han missade ingenting och han kände sig nöjd med sig själv och sin förmåga "att kunna fixa allting själv". Det märktes att han nästan tyckte att han kunde flytta hemifrån nu.Jag blev överlycklig över att det gick så bra och skjutsade honom till skolan, härligt med medvind i seglet.Vår pojke har blivit så stor och nu är det viktigt att ha samtal kring kompisar och vikten av att våga vara sig själv, att det duger att vara sig själv och att det är någonting coolt att ha kvar sin egna stil, sina egna tankar och att både pappa och jag har våra egna stilar. Det hjälper såklart att pappa är fulltatuerad och har en skön egen stil och att jag inte har brytt mig om någon annans klädåsikter sen jag var 5 år. Både pappa och jag hade färgat hår genom högstadiet och dr Martens alla dagar i veckan, vilket kan resultera i att vi har en större acceptans för det som andra inte anser är normalitet.Med storebror var det aldrig det här samtalen, Storebror har alltid varit sig själv och har varit trygg i vad han tycker och tänker. En stabil stjärna som inte har brytt sig så mycket om vad andra har sagt eller gjort, med lillebror är det lite annorlunda. Han har fram tills nu aldrig brytt sig om någonting men nu märks det att det sker en ändring på insidan.Det långa blonda håret ska helst inte flätas längre, det finns en vaksamhet i blicken som signalerar att allt som sker runt omkring tas in och processas...Ena dagen så leker han med kompisar och bygger och skapar med lego andra dagar så hinner han inte det längre....hans kreativa sida får stå åt sidan..Oftast är jag dum i huvudet och fattar ingenting samtidigt som jag står mellan hans välfärd och fattigdom som jag brukar uttrycka mig när jag tröttnat.Oron som jag har haft sen han blev sjuk har varit på paus en längre tid men har smugit sig tillbaka i min kropp i takt med att han har ändrats lite i taget. Jag vet i min ryggrad att allting kommer att gå bra, att han kommer ut på andra sidan och att han kommer att bli en trygg och nöjd vuxen men det är inte samma sak att ha en tonåring som har autism som att ha en "normalfungerande" tonåring. Jag kan aldrig luta mig tillbaka och bara låta processen få ta sin gilla gång utan jag måste alltid vara vaksam på signaler som tyder på att han behöver stöttning eller guidning. En stor styrka och fördel som jag känner att vi föräldrar har är att vi har ett gott samarbete. Vi är båda lyhörda och försöker hjälpas åt. Vi möter hans uttryck med en stor portion humor och utmanar hans sätt att tänka samtidigt som han kan vara trygg med att vi finns där vid varje steg.