Mot Japan!!!!
”Vi ses mamma om en vecka om du inte dör”.Vår yngste är väldigt pragmatisk och klok, men någon känslomänniska är han inte. Lille gubben, jag kommer att sakna honom och han kommer alldeles säkert att sakna mig. Där här med att bli äldre och få en massa konstiga saker för sig. Saker som jag inte hade innan som exempel resfeber och flygrädsla. Jag har aldrig i mitt liv haft varken resfeber eller flygrädsla utan jag har rest över nästan hela världen själv sen jag var 18 år. Jag har sovit på flygplatser och har många flygmil i benen men det är över nu.Jag har haft en jävulsk resfeber inför vår lilla Japanresa. Var när hur ska vi resa, 13 h flygtid och den jävla termiken som gör mig både kräkig och panikångestladdad. Jag känner ett kommande psykbryt när piloten lite käckt säger ”nu blir det lite turbulens” som om det är Lisebergs berg och dalbana men för mig är det ”Fritt fall” skräck och när de säger i högtalarna att vi ska vara på våra platser för att viktbalansen ska vara intakt vill jag hoppa av, det här känns inte tryggt.Men sen kommer vi äntligen fram till vårt lilla äventyr och det ska bli spännande. Jag har letat och gjort en reseplanering där vi endast kommer att hålla oss till centrala Tokyo där man kan både klappa igelkottar och titta på manga.Min mellersta son är resvan och väldigt lätt att ha att göra med. Trots hans autism och adhd så är han väldigt följsam och fixar ganska lätt saker som ändras som det kan göra på resande fot. Han är nyfiken och tycker att saker och ting är roliga och det är hans önskan om att vi skulle åka till Japan.