Om sanningen ska fram.

Ni som känner mig väl vet att jag censurerar min blogg, varför kan man tänka? För att jag inte kan skriva hur som helst om människor i min närhet utan att riskera att kanske såra känslor och jag har även valt att inte skriva om tidigare ev arbetsplatser eller liknande då jag tycker mig ha ett ansvar som arbetstagare och kollega att faktiskt inte dela information även om det är mina känslor och mina erfarenheter.Men ibland glimmar verkligheten igenom ändå och det här är ett sånt tillfälle.Nu har mitt mellersta hjärta slutat mellanstadiet och den ”vanliga” skolan och det har varit 7 år av kamp och konstant övervakning från min sida för att hans rättigheter som elev men också som människa inte skulle bli förbisedda.Till hösten börjar han på ett högstadie för barn med NPF och jag hoppas att hans utmaningar ska lätta.Han är orolig över att sluta och börja något nytt, att slänga sig ut i någonting som han inte vet någonting om.Jag delar hans känsla, övergångarna mellan förskola till förskoleklass till lågstadiet och sen till mellanstadiet har inte gått smidigt en enda gång. Han har haft 6 olika rektorer under hans skolgång som alla har hanterat hans ärende och skolgång på olika sätt.En del har varit bra och en del har försökt och en del har varit helt fruktansvärda och vi har fått börja om med varje person trots berg av dokumentation och i hans fall närvarande föräldrar.Habiliteringen med psykologer och arbetsterapeuter har närvarat och hjälpt till men ändå har det varit helt High Chaparral där olika rektorer har tagit mer eller mindre bra beslut och rivit upp eller negligerat gamla beslut.Min son har blivit inlåst i rum av fritidspersonal, har blivit tagen i hårdhänt och han har blivit illa bemött många gånger trots att han har en autistisk diagnos och trots information och tillgänglighet från oss föräldrar. Vi har alltid funnits ett telefon samtal ifrån och varit på plats inom några minuter vid behov. Man valde att inte ens ringa oss ibland trots överenskommelser om detta.Han har sällan haft problem med barnen utan de har i många fall sett upp till honom och han har haft vänner men de vuxna har tittat på honom med frusen blick och en klassföreståndare sa inför hela Laholms bibliotek att hon inte ville ha hand om honom mer, jag vet detta för jag stod framför henne med min lille son i handen. Hans förvirrade blick hemsöker mig än idag.Jag fick ta med mig honom igen. Den lärare ljög sen och sa att hon aldrig hade sagt så, vi var många vuxna som hörde henne dock och hela hans klass. I lågstadiet fick han en fröken som var jätteduktig med honom, som han fick ett jättebra band till där han växte och utvecklades. När han sen slutade och började mellanstadiet så fick vi börja om på noll. De sa att de inte behövde vår hjälp i skolan och föräldrar fick inte närvara längre.På ett halvår hade de raserat allt det arbetet som lågstadieläraren hade gjort och han satt i ett litet rum och byggde Lego hela dagarna utan adekvat undervisning vilket gjorde att han inte kunde läsa eller skriva längre.Han hade gått tillbaka till en 4-5 årings nivå och var förtvivlad och grät varje dag i skolan.Jag rev upp himmel och jord och fick som tack en orosanmälan på mig som såklart blev avskriven men den sved.Jag hittade tillslut en kvinna på Hallandsåsen som tidigare undervisat mina elever på Björklidens Gymnasium. Hon började undervisa Lee på åsen och han kom sakta men säkert tillbaka till livet. Glädjen och ljuset återvände i hans ögon.Tillsammans med rektorn och biträdande rektorn undervisade Agneta honom och de gjorde gigantiska framsteg.Jag var med under 2 mån i skolan varje dag och stöttade min son och det blev en stor skillnad.Nu läser han och skriver och har tagit igen flera års undervisning på bara 2,5 år.Ingen förstår vilket stor bedrift det har varit för honom, min smarta känsliga son är enastående och jag står tillsammans med hans pappa precis ett steg bakom honom.